Jag kastades tilbaka i tiden. Min bror påminde mig uppfodrande om att Ed Harcourt hade släppt ett nytt album och "varför hade jag inte lyssnat än?!"
Jag har så sakteliga börjat genomlyssningen men måste erkänna att det inte är samma anstormning som jag upplevde första gången jag hörde honom.
Då var det något helt nytt för mig. Jag föll handlöst för musiken! Jag föll antagligen handlöst för mannen bakom den också, men att erkänna något sådant för någon annan eller ens för mig själv, stod givetvis under min värdighet. Denna ansträngda idolkärlek erkändes nog inte förrän jag blivit lite äldre, när jag hade kommit tillrätta med min roll som hopplös romantiker och obotlig skäggälskare.
Skivan hette "Here be monsters" och jag lyssnade om och om igen. Den blev en del av min identitet, jag ansåg mig äga innebörden av orden han sjöng. Det var min första riktiga idol och den första musik som jag ansåg mig ha funnit på egen hand.
Den fåniga förälskelsen har svalnat något, även om ytan fortfarande lockar mig. Jag har tappat bort musiken på vägen. Kanske för att jag har varit lat och upptagen av annat eller för att jag inte faller lika hårt längre. Kanske har vi vuxit ifrån varandra, jag och Ed. Men jag har fortfarande kvar bilderna på honom som förut hängde på väggen.
Here be monsters
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar