Det här är en typiskt arg dag. Jag vaknade utvilad men det tog cirka fyra minuter för att mitt lugn skulle bytas mot en känsla av starkt hat mot världen. Kan väl säga att jag fortsätter i samma spår som Carro, den cynisk-fatalist-pessimistaktiga vägen.
Jag började tänka på räkor. På den upprörda stämning som WWF:s uttalande har genererat. Den bångstyriga, barnsliga reaktion som detta gett upphov till. Varför kan vi inte ta ett steg tillbaka, rada upp argumenten, tänka efter, kanske till och med erkänna oss ha fel, men framför allt argumentera sakligt för vår sak? Den här antingen eller mentaliteten är anskrämlig. Jag ser inte den här frågan som svart eller vit, ett sådant synsätt leder sällan till kunskapstillväxt och acceptens, men att totalt förbise information som på goda grunder påstår att något inte stämmer, är ju rent utav idiotiskt. Sedan kan det finnas möjlighet att nyansera dessa nya rön. Det kan finnas positiva ljusglimtar som bör framhållas och bör uppmuntras, som kan ställas emot och vidga de nya rönen. Däremot pekar allt för mycket på att det inte står rätt till med haven och dess invånare. Fisk är en ändlig resurs. Punkt. Den tar slut om man tar upp för mycket. Tar slut FÖR ALLTID. Det går inte att ändra på bara för att vi vill.
Läs detta här som är mer välformulerat än min svada:
Överdåd är ingen mänsklig rättighet
Jag känner att denna låt illustrerar i stora drag vad det är jag är ute efter:
Räkdebaclet berör hela den mentalitet som jag ibland snavar över och fascineras över, om än på ett irriterat sätt. Jag menar, kom igen, aldrig har så många haft det så förspänt som nu. Vi kan i många fall göra precis vad vi vill, hur vi vill. (Hej! Jag menar ej att joina retoriken kring att alla är födda till samma chans och möjligheter att skapa sig det liv man själv vill ha och att det gäller bara att lägga manken till och att det alltså inte är värdefullt att ur ett intersektionalistiskt perspektiv titta på människors liv och positioner i samhället. Klassfrågan är en riktig fråga och bör under inga omständigheter slarvas bort eller fnysas åt. Jag pratar här utifrån min eventuellt lite fördomsfulla bild av medelklassvensken som överlag har det ganska gött och framför allt om denne är man och i sena 50-års åldern.) Under knappt 100 år har vi i Sverige haft en samhällelig utveckling där fler och fler har fått rättigheter och fått möjligheter. Det är en underbar utveckling. Men det innebär inte att vi är ofelbara. Det innebär inte att allt vi gör och har gjort är rätt. Det innebär inte att vi kan säga att varningsrapporter om risken för ökad stormar är humbug, att bilen visst är jättesmart som vardagligt instrument för transport jämt och hela tiden och att jag vill faktiskt äta räkor så som jag alltid har gjort för det vill jag. Det finns så mycket man vill! Jag förstår det. Jag vill massor. Ha ett riktigt hem och slippa flytta varje halvår, jag vill ha långt hår nu, jag vill ha en kropp som kommer fortsätta må bra när jag blir äldre, jag vill ha ett jobb och framför allt önskar jag att jag redan hade varit ute på den där springrundan och nu satt och eftersvettades. Jävlans gött det hade varit! Men. Vad jag
vill är inte särskilt relevant ur det här perspektivet.
Den där känslan av att vara förorättad, den som verkar uppstå när våra beteenden ifrågasätts, när vi plötsligt inte får göra det vi
vill, var kommer den ifrån? Vad är det vi vill? Varför vill vi göra de här sakerna och varför är de så viktiga? Varför är det JAG vill, så mycket viktigare än vad som verkar vara bra för alla, så fler kan göra mer av vad de vill? För när skapades egentligen behovet av att alltid få äta räkor? Det ligger inte i våra gener att dessa små rosa djur måste inmundigas för att vi ska överleva som art. Det är ett skapat behov, på samma sätt som att mycket av vad vi dagligen konsumerar, är behov skapade utifrån en tanke om att konsumtion är grunden för ett samhället, den typiska kapitalistiska samhällssynen.
Mycket av det vi vill är människoskapade behov, de är inte huggna i sten. Och saker som människor har skapat, kan också förändras. Vi kan ändra på oss! Vi kan ändra på våra tankar om att räkor är en del av den västsvenska identiteten, vi kan ändra på hur fiskerinäringen ska fungera och hur vi ska stötta dem som är beroende av den. Det finns lösningar. Vi kan ändra vad det är vi
vill - vill ha, vill göra, vad vi anser eftersträvansvärt. Det kan finnas något vackert i att inte önska sig så mycket, att vilja andra saker, att vilja för flera och på längre sikt. Och därmed frigöra sin själ, få tid över till att vara en medmänniska och få tid över till att leva.
