Chokoladboll

Frihet går inte att äta, right so, men chokladbollar, de går ju att fylla magen med.

När mitt hem var förlagt i en lägenhet utan ugn, blev detta en paradrätt. Varje dag.

Chokladbollar från en höft

- 100 g smör
- 3-4 msk kakao, rågade
- knappt 2 dl gryn - havre, dinkel, råg, fiber och så vidare. Men alltså, alla gryn förutom havre är lite hårda och så så de kan behöva extra fukt.
- 1 dl socker
- 1-2 msk kaffe
- salt, en nypa
- gärna någon form av sprit, ej nödvändigt men gott. Speciellt mandellikör. MANDELLIKÖR.
- rullmaterial, jag har banne mig aldrig typ pärlsocker eller kokos hemma så jag kör på en blandning av socker och kakao


Rör smör med socker och sedan i med resten och arbeta ihop. Min smet blir ofta väldigt blöt och det blir förbannat kladdigt och grejer innan jag har inne allt i frysen. Det jag har upptäckt är att det blir godare bollar på det här sättet. För om man får panik över kletigheten och pytsar i massor av gryn, då blir det ofta för lite smörkänsla på bollarna när de är redo och äta. Jag gillar len smörig känsla, så detta fenomen försöker jag alltid undvika.

Som sagt, rulla bollarna i det du gillar och frys. Godast är de serverade iskalla till kaffe. Och likör.




Bild lånad från veganmage.se

Tveksam kvalité.

Klicka för att göra bilden lite större.

Nu var det skamligt länge sedan jag gjorde något här på bloggen. Den här bilden hade kunnat komma upp för länge sen men jag tänkte länge att jag skulle fixa en bättre in-scanning av den först. Idag kom jag plötsligt på att jag inte har någon bättre scanner. Hur ska jag då fixa så den blir bättre in-scannad? Nu får kvalitén vara som den är. Som vanligt när man gör saker "för hand" kommer originalet alltid vara bättre än den digitala representationen, men det får bli ett annat blogginlägg...

apropå trafik

Jag kan inte låta bli att göra en ytterst liten kommentar kring de senaste veckornas skriverier om Västlänk och vägbygge och tåg och cyklar och annat tjafs, som har florerat i vår stads lokalblaska. Jag tycker mig se typexempel på den mänskliga naturens ovilja till förändring och rädsla för inskränkt frihet vart jag än vänder mig. Eller åtminstone när jag läser dagstidningen. Folk är så upprörda så det står spön i backen.
Som den skolade statsvetare jag är, är jag givetvis alltid intresserad av att granska makten. Jag kan mycket väl tänka mig att beslut som har fattas kring vår stads framtida trafikfrågor inte alltid har varit hundraprocentigt underbyggda eller det "bästa" beslutet möjligt att fatta. Det jag däremot reagerar på är hur det är hela stämningen, den totala inställningen till dylika projekt som någonstans börjar anta en form av okunskap och allmänt missnöje. Jag får med mig en känsla av att det kunde ha varit vilken utformning som helst på exempelvis Västlänken och att detta ändå hade fått folk att gå i taget och skriva arga, obehagliga brev till beslutsfattare. Det är något annat som är på gång här, något större.

Bilen och dess starka koppling till FRIHET är säkerligen en komponent att ha i åtanke. Detta fordon har så länge som det existerat varit mer än ett objekt, det har varit en symbol. Spontanitet, bestämmandet över sin egen tid, friheten, FARTEN. Det är ett laddat område att ta sig in på, bilen och dess utrymmeskrävande tillvaro. Att folk reagerar är att förvänta sig. Jag önskar bara att det var fler som lyfte fram det större perspektivet, som resonerade kring beslutsfattandet för att få fram båda sidor.
Beslut likt de som fattats och ska fattas kring Göteborgs framtida utveckling, utbredning, existens, är av oerhörd vikt. Inskränkningen av bilen i stadens kärna är ett måste. Det innebär att vi kan få den typ av stad vi vill ha, vi bygger upp stadens resiliens, vi har en möjlighet att göra den mer jämlik, vi gör oss inte permanent beroende av en typ av färdmedel.

Så, nu har jag utnyttjat min demokratiska rättighet att fritt få uttrycka mig. Det spelar ingen roll hur dåligt mitt språk är eller hur osammanhängade mitt resonemang ter sig, jag har ändå rätt att få ur mig skiten.

Nu var det gjort, så nu blir det en kaka till.

Höstens bokskatt för oss med barnasinnet i behåll

Att läsa böcker måste verkligen inte vara ett tråkigt och tidskrävande extrajobb som man gör för att verka intellektuell inför sina kultursnobbiga bekanta. I can not stress this enough. Det fanns en tid i livet då man öppnade varje ny bok med känsla av lika delar nyfikenhet och lättja. Denna tid kallades MELLANSTADIET. Man var en tillräckligt rutinerad läsare för att plöja kapitelböcker, men ingen jävel hade börjat tvinga på en Utvandrarna än. En välsignad tid helt enkelt.

Allt för många människor verkar tro att detta barndomens paradis går förlorat samma sekund som man faller utanför en viss målgrupp och förväntas välja två av följande läsvanor: förstaklassig finlitteratur eller deckar/chicklit-träsket. DETTA ÄR FEL. Det finns ingen åldersgräns på böcker. När man känner att man inte klarar fler bistra samtidsgenerationsromaner eller rutinmässiga mordgåtor i skärgårdsmiljö så ligger de där och väntar, som en nödutgång från vuxenlivet: UNGDOMSBÖCKERNA.

Hela min identitet som storläsare kom till tack vare Harry Potter-serien. Och på samma sätt som det kändes lite moget och speciellt att läsa Marian Keyes i sjuan, så känns det befriande att få återvända till den sortens magiska världar som en gång väckte läslusten i unga år då och då. Dessutom är det ju helt sinnessjukt att "ungdomsböcker" ses som en separat genre som inte bedöms efter samma kriterier som, öh, "vuxenböcker". De är fortfarande litterära verk skrivna av vuxna människor med konstnärliga och berättartekniska ambitioner. De borde varken förpassas till ful-hyllan på grund av målgruppen, eller hyllas för lättvindigt om de inte förtjänar det.

I vilket fall: var inte rädd för young adult-hyllan. Där må finnas mycket skit, men guldkornen är mer än värda en ärlig chans.

Här är de barn/ungdomsalster som ges ut i höst jag peppar inför:

The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There av Catherynne M. Valente. Andra delen i en blivande svit på fem böcker om flickan September som hamnar i Fairyland efter en väldigt frivillig kidnappning. Del ett, The Girl Who Cricumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making, utgår från läsarens föreställningar som sagor men vänder och vrider tills handlingen är fullständigt oförutsägbar men utsökt berättad. Vemodig, bisarr och vacker med tydliga blinkningar till Peter Pan, Trollkarlen från Oz, Alice i Underlandet och Narnia.

The Diviners av Libba Bray. Första delen i ny serie från författaren till A Great and Terrible Beauty-trilogin som JAG ÄLSKAR AAAAGHHHH trots dess brister och under-editade sista del. Då var det sekelskiftet och England som författaren tog sig härliga friheter med, den här gången blir det mord och magi i New York på 1920-talet. Jag är så redo.

The Fire Chronicle av John Stephens. Del två i trilogi. The Emerald Atlas, förra boken, är en veritabel klon av Harry Potter, Narnia, A Wrinkle in Time, A Series of Unfortunate Events, Guldkompassen etc etc etc, och det störde vissa recensenter lite för mycket. Inte mig, jag tyckte det var gött med lite back to basics. Tre föräldralösa syskon har slussats runt på barnhem hela sitt liv och hamnar tillslut i ett mystiskt slott i en by där något lurt är i görningen. När barnen nystar i mysteriet börjar de så sakteliga hitta ledtrådar även till gåtan om vad som hände med deras föräldrar. Bokens stora behållning var den rent delikat sadistiska skurken. Författaren har tidigare skrivit och producerat avsnitt av The O.C., Gossip Girl och Gilmore Girls.

BONUS:

Detta är inte en barn/ungdomsbok. Detta är J. K. Rowlings första bok efter att hon lagt Harry Potter på hyllan. Jag skiter seriöst i vad den handlar om eller att framsidan är tråkig, detta är fan en världshändelse.

vi skulle aldrig börjat odla

Människan är ett så jävla konstigt djur. Så tänker jag ganska ofta. Ibland kan man befinna sig i en helt "vanlig" situation, typ på en fotbollsmatch, i en flygplatskö, på ett seminarium, på Hemköp, och så tar man liksom ett mentalt steg åt sidan och applicerar ett så kallat DJURPERSPEKTIV på det hela. Och genast blir allt helt absurt, och ganska komiskt. Man ser det hela som en Attenboroughskt naturdokumentär där människodjuret observeras i sitt naturliga habitat. "Hanarna samlas i ett skålformat betongbygge för att beskåda en liten grupp fysiskt överlägsna exemplar som utför en ritualliknande, kompetitiv dans med hjälp av en läderkula. Hanarna utstöter stridsrop och rytmiska ljud och klapprörelser för att påverka ritualens utgång." Man undrar stilla: vad fan håller vi på med? Hur blev det såhär?

Lasse Berg. Mannen jag ska bli när jag blir stor.

Det kan min stora idol, journalisten och författaren Lasse Berg, svara på. I sina två böcker Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari redogör han, med hjälp av allt forskningsunderlag som hittills finns, för människordjurets evolutionära historia, och vidare hur vi kom att leva som vi gör idag. Här finns allt från arkeologiska fynd av våra urmödrar i Afrika till vikten av att en grupp människor kan röra sig gemensamt i takt till musik. Det viktigaste som Lasse Berg kommer fram till, enligt min mening, är att människan av naturen är god. Inte krigisk och hemsk, som man gärna kan tro om man ser sig om i den skitvärld som faller samman omkring oss just nu. Enligt Lasse kommer vår överlägsna särställning på planeten idag av att vi är bäst på att samarbeta och dela med oss inom gruppen. Vi är genetiskt kodade att ogilla när ett syskon får större kakbit än ett annat, eller när den som är sjuk och inte kan hjälpa till med jakten får mindre antilop till middag. I nästan 200 000 år levde vår art, homo sapiens, i nomadgrupper på omkring 30 personer som jagade och samlade föda för dagen. Vi hade knappt några ägodelar och inget bestämt område som var "vårt". Så fanns det inte heller några krig.

Men för cirka 20 000 år sedan började allt så sakteliga gå åt helvete. Eller, det beror väl lite hur man ser på det. En lång och hemsk istid gjorde jorden till en jobbig plats att leva på, och vi tvingades ändra våra metoder för att få mat. För 10 000 år sedan kom ännu en, dock kortare, istid, och efter den var det kört. Vi började odla spannmål, och blev således bofasta. Plötsligt behövde man spara mat. Då måste någon äga den. Och då kan den ena äga mer än den andre, hierarkin var ett faktum, det kokta fläsket var stekt.

Människorna blev fler. Men vi fick det också rövigare. Som jägare/samlare kunde vi fixa all mat vi behövde på 2-3 timmars dagligt arbete, sen var det chill-out time då vi berättade roliga historier och myste. Efter jordbrukets inträde var vi tvugna att jobba skiten ur oss för att få så det räckte. Vi blev sjukare, ledsnare, våldsamare, MINDRE till storleken pga den näringsfattigare födan. Men vi blev samtidigt fler. Nu är vi så jävla många att det inte ens är kul längre, och den stora majoriteten av oss jobbar i i-phonefabriker där det finns skyddsnät så att man inte ens kan hoppa från taket och göra slut på misären.

Sensmoralen som jag tar med mig från Lasse Bergs böcker är denna: VI SKULLE ALDRIG BÖRJAT ODLA. Vi har inte utvecklats evolutionärt i någon större bemärkelse sedan vi levde som nomader i Afrika. Vissa har blivit vita i hyn och kan dricka mjölk från kor, typ. Hurra. Vi hade allt vi behövde. Men det är ju så dags att komma på nu.