ANTHEM

The last rancid girl in a rancid world

Nedtyngd av såpass brutala white girl middleclass porblems just nu alltså SKJUT MIG I HUVUDET. Utöver den grunläggande "vad är mitt liv vad håller jag på med hjälp mig hjälp hjälp"-krisen så blev just idag EXTRA pissig på grund av att de (håll i er nu) håller på och pålar upp huset jag bor i så att det inte ska sjunka ner i leran som hela den här staden (this town, this town) vilar på. Okej. De har hållit på ett tag. Men JUST IDAG skulle jag tvätta i tvättstugan. Kommer ner för trappan från gården med två överfulla, blå IKEA-kassar. Smutsigt hår, mjukisbyxor. Ful om du tänker. Redan sur eftersom tvättmedlet visade sig vara så gott som slut när jag skakade de två paketen. Jag kliver ner... och möts av DET VÄRSTA LJUDET NÅGONSIN. Som en skrikande hadeshund, JÄTTE JÄTTE HÖGT. Tinnitushögt. De håller på och jobbar och typ borrar/suger upp skit/nånting EXAKT BREVID tvättstugan. Byggkillarna har hörselskydd. Det har inte jag. Jag kan inte bära två kassar tvätt och hålla för öronen samtidigt utan får stå som ett fult fån och vänta in en paus. Kommer ner tillslut. Någon har nyss satt på en omgång i en av maskinerna trots att min tvättid precis börjat. Jag drar igång de två andra. Hatar livet. Hatar tvätten. Hatar världen. Överväger att slänga resten av smutstvätten. Överväger att tända eld på tvättstugan. Överväger att lösa upp det sista tvättmedlet i en skopa vatten, dricka upp det och hoppas på döden.


Här är jag och en babyflodhäst på Berlins Zoo. Stay in your cage lil buddy. Du vill inte veta vad som väntar utanför.

Detta tänker jag på

Jag tänker inte skriva en lång text med egna ord om detta. Jag har utkast på min dator, där jag börjat och börjat om för att försöka lyfta denna aspekt av våldtäktskulturen och av den syn samhället har på flickor, kvinnor och sexualitet. Det är något som har skavt i mig länge och som gör mig upprörd varje gång det dyker upp ett fall som leder till diskussion och en diskussion där all skuld läggs på offret, på kvinnan. Där en kvinnlig sexualitet och vilja till att utforska denna, är något som är otänkbart och rent ut sagt fel, så den förminskas, begränsas och trycks ner. SKÄMS OCH SKYLL ER SJÄLVA! Är väl det budskap som präntas in hos den grupp som kallas kvinnor.

Jag länkar här till några välformulerade inlägg om detta, inlägg som fångar de tankar jag själv bär på och har försökt att formulera.

Det är vi som är problemet

Tjejers sexualitet är fortfarande så tabubelagd att skammen få dem att vilja ta livet av sig

Exempel 12.

HERREGUD! Nu har det gått snart 3 månader sedan den här följetongen uppdaterades sist. Det är därför hög tid för exempel 12 i vår serie om vad som skulle kunna ersätta det gamla dammiga "Villa, volvo och vovve" i framtiden.

Nä, blä för "VVV", jag drömmer hellre om det här:

Gryt, Geely och grävling.


(Känner du dig inte sjukt sugen på just en grävling så kolla in de tidigare förslagen efter något som passar just dig:  1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11)

Du kan inte alltid få det du vill ha (bara inse nångång)

Det här är en typiskt arg dag. Jag vaknade utvilad men det tog cirka fyra minuter för att mitt lugn skulle bytas mot en känsla av starkt hat mot världen. Kan väl säga att jag fortsätter i samma spår som Carro, den cynisk-fatalist-pessimistaktiga vägen.

Jag började tänka på räkor. På den upprörda stämning som WWF:s uttalande har genererat. Den bångstyriga, barnsliga reaktion som detta gett upphov till. Varför kan vi inte ta ett steg tillbaka, rada upp argumenten, tänka efter, kanske till och med erkänna oss ha fel, men framför allt argumentera sakligt för vår sak? Den här antingen eller mentaliteten är anskrämlig. Jag ser inte den här frågan som svart eller vit, ett sådant synsätt leder sällan till kunskapstillväxt och acceptens, men att totalt förbise information som på goda grunder påstår att något inte stämmer, är ju rent utav idiotiskt. Sedan kan det finnas möjlighet att nyansera dessa nya rön. Det kan finnas positiva ljusglimtar som bör framhållas och bör uppmuntras, som kan ställas emot och vidga de nya rönen. Däremot pekar allt för mycket på att det inte står rätt till med haven och dess invånare. Fisk är en ändlig resurs. Punkt. Den tar slut om man tar upp för mycket. Tar slut FÖR ALLTID. Det går inte att ändra på bara för att vi vill.

Läs detta här som är mer välformulerat än min svada: Överdåd är ingen mänsklig rättighet

Jag känner att denna låt illustrerar i stora drag vad det är jag är ute efter:



Räkdebaclet berör hela den mentalitet som jag ibland snavar över och fascineras över, om än på ett irriterat sätt. Jag menar, kom igen, aldrig har så många haft det så förspänt som nu. Vi kan i många fall göra precis vad vi vill, hur vi vill. (Hej! Jag menar ej att joina retoriken kring att alla är födda till samma chans och möjligheter att skapa sig det liv man själv vill ha och att det gäller bara att lägga manken till och att det alltså inte är värdefullt att ur ett intersektionalistiskt perspektiv titta på människors liv och positioner i samhället. Klassfrågan är en riktig fråga och bör under inga omständigheter slarvas bort eller fnysas åt. Jag pratar här utifrån min eventuellt lite fördomsfulla bild av medelklassvensken som överlag har det ganska gött och framför allt om denne är man och i sena 50-års åldern.) Under knappt 100 år har vi i Sverige haft en samhällelig utveckling där fler och fler har fått rättigheter och fått möjligheter. Det är en underbar utveckling. Men det innebär inte att vi är ofelbara. Det innebär inte att allt vi gör och har gjort är rätt. Det innebär inte att vi kan säga att varningsrapporter om risken för ökad stormar är humbug, att bilen visst är jättesmart som vardagligt instrument för transport jämt och hela tiden och att jag vill faktiskt äta räkor så som jag alltid har gjort för det vill jag. Det finns så mycket man vill! Jag förstår det. Jag vill massor. Ha ett riktigt hem och slippa flytta varje halvår, jag vill ha långt hår nu, jag vill ha en kropp som kommer fortsätta må bra när jag blir äldre, jag vill ha ett jobb och framför allt önskar jag att jag redan hade varit ute på den där springrundan och nu satt och eftersvettades. Jävlans gött det hade varit! Men. Vad jag vill är inte särskilt relevant ur det här perspektivet.

Den där känslan av att vara förorättad, den som verkar uppstå när våra beteenden ifrågasätts, när vi plötsligt inte får göra det vi vill, var kommer den ifrån? Vad är det vi vill? Varför vill vi göra de här sakerna och varför är de så viktiga? Varför är det JAG vill, så mycket viktigare än vad som verkar vara bra för alla, så fler kan göra mer av vad de vill? För när skapades egentligen behovet av att alltid få äta räkor? Det ligger inte i våra gener att dessa små rosa djur måste inmundigas för att vi ska överleva som art. Det är ett skapat behov, på samma sätt som att mycket av vad vi dagligen konsumerar, är behov skapade utifrån en tanke om att konsumtion är grunden för ett samhället, den typiska kapitalistiska samhällssynen.

Mycket av det vi vill är människoskapade behov, de är inte huggna i sten. Och saker som människor har skapat, kan också förändras. Vi kan ändra på oss! Vi kan ändra på våra tankar om att räkor är en del av den västsvenska identiteten, vi kan ändra på hur fiskerinäringen ska fungera och hur vi ska stötta dem som är beroende av den. Det finns lösningar. Vi kan ändra vad det är vi vill - vill ha, vill göra, vad vi anser eftersträvansvärt. Det kan finnas något vackert i att inte önska sig så mycket, att vilja andra saker, att vilja för flera och på längre sikt. Och därmed frigöra sin själ, få tid över till att vara en medmänniska och få tid över till att leva.

Då är dagen här som du väntat på du kan plocka av din mask, ta ett andetag denna sista dag, öppna upp Pandoras ask

Jag vet inte om jag är bitter, cynisk, fatalist, foliehatt, nihilist eller bara uttråkad, men jag har liksom börja längta efter undergången. Allt tyder på att vi styrt denna skuta så åt helvete fel att vi redan passerat the point of no return. Det ända värdiga som kvarsår är total apokalyps, alternativ en renande skärseld och pånyttfödelse. Precis som när digerdöden fick Europa att ta klivet ut ur den förra medeltiden och in i renässansen tycks det mig dags för storstädning av planeten. Inget kalas utan kras. Man får ta det onda med det goda.

Alltså, det kommer såklart bli svindeppigt och jävligt äckligt när vi alla dör dränkta i floder av förorenat vatten från de utfiskade haven som bara stiger och stiger, rosslande och feberyra av antibiotikaresistenta bakterier och supervirus. Men det är ju vårt eget fel. Vi har varit så upptagna med att upprätthålla extrema klassamhällen och en global fri kapitalism som inneburit överkonsumtion hos de få och veritabla skitliv hos de många att vi glömt bort att vi är ett naket litet däggdjur som lever på nåder av moder natur och kosmos. Vi uppfann elden, bärväska, grävkäppen, spjutet, hjulet, jordbruket, byråkratin, kriget, ångmaskinen, symaskinen, förbränningsmotorn, dynamiten och atombomben och så trodde vi att vi var odödliga, att vi lagt hela skapelsen vid våra fötter. Och det hade vi kanske, en liten stund. Men i samma sekund kissade vi på den, kallade dens mamma för hora och tände eld på hela skiten. Så nu sitter vi här, i fritt fall, och väntar på att krossas mot marken som rusar mot oss.

Hold on to your butts.

Så glöm inte bort
att ditt liv är kort
och att döden är din vän
är det värt ett garv
är det bara larv
att ni ses nån gång igen

I den mörka natt
hörs ett lyckligt skratt
du kan plocka av din mask
gör så gott du kan
om din dröm försvann
slå igen Pandoras ask

GRATTIS LUPITA NYONG'O

Det var länge sedan jag blev så glad över ett resultat från Oscars-galan. Denna flawless queen IRL askungen förtjänar verkligen alla pris som finns, hennes prestation i 12 years a slave var bland det bästa och jobbigaste jag sett. FOUR FOR YOU LUPITA COCO, YOU GO LUPITA COCO.

... and none for Leonardo DiCaprio, BYEEE!