fredag 21 december 2012

President Tyskland presenterar sig: Det intellektuella Tyskland

Hej alla bloggläsare!
Idag bjuder vi på en liten julklapp så här några dagar innan jul: GÄSTBLOGG från President Tyskland. Vår käre vän kommer i en följetong om x antal avsnitt proklamera sitt passionerade gillande av Tyskland. Vi hoppas ni kommer att dela hans entusiasm när resan är slut. Håll till godo!


President Tyskland:
För lite drygt 25 år sedan föddes jag. För lite drygt 25 år sedan förälskade jag mig i Tyskland. Man skulle kunna säga att det var som att jag föddes i fel land, men med en stark, halvt oförklarlig, koppling till Tyskland och det tyska.

Det yttrade sig först i sportsammanhang, där ju nationalism och nationell identifikation är väldigt viktiga, exempelvis är ett av mina starkaste minnen ifrån min tidiga barndom är ilskan och känslan av vanmakt som drabbar mig när Tyskland förlorar EM-finalen 92. Vidare hade jag som många andra barn en fantasivärld, ett låtsasland där allting kund vara precis så där perfekt som verkligheten inte var. Mitt låtsasland hette Mitt Tyskland.

Hur har då detta sedan följt mig genom livet, har det fortsatt att prägla mig genom åren, eller var detta blott ett barnsligt infall som gick över med åren och idag har spelat ut sin roll? Absolut inte, tvärtom skulle man kunna argumentera för att min kärlek till det tyska spelar ännu större roll idag än någonsin tidigare, eftersom jag i höstas bestämde mig för att ta nästa logiska steg i min germanofila utveckling och helt sonika flytta hit. Hit som i Tyskland. Det är nämligen i Berlin som de här raderna författas och det är utifrån det perspektivet som jag nu tänkte komma till själva kärnan i den här inläggsserien, jag tänkte nämligen att jag, i sann folkfostrande anda, skulle ta och förklara för alla er eventuella läsare varför ni också borde älska Tyskland och det tyska. Jag presenterar det i några korta, eller egentligen ganska långa, punkter. I första inlägget tänkte jag ta upp det vi skulle kunna kalla:



Det intellektuella Tyskland/den tyska intellektuella historien


Litteraturen
Med tanke på hur mycket det skrivits om böcker på bloggen på sistone börjar jag i denna punkten, och jag tänkte redan här klargöra att min definition av tysk litteratur helt enkelt är att den är skriven på tyska. Blir så himla snårigt annars.

Den tyska litteraturhistorien innehåller nästan skrämmande många klassiker och omistliga namn i världslitteraturen, från de tidiga mästarna Goethe och Schiller, fram till mer sentida diton som Günther Grass, Hertha Müller eller Thomas Bernhard.

Men framförallt rymmer den också min favoritförfattare alla kategorier, mannen som kan få världsalltet att kännas trångt och klaustrofobiskt, som kan göra mig fysiskt illamående med en korthuggen miljöbeskrivning. Mannen som får det storslaget vackra Prag att kännas som en fängelsecell, nämligen Franz Kafka.

http://messmatch.com/wp-content/uploads/2012/08/the_metamorphosis-franz_kafka-messmatch-story.jpg

Alla som till äventyrs inte läst honom ännu kan känna förtröstan över att det inte behöver ta lång tid, hans noveller är briljanta och snabblästa, I straffkolonin är en lysande början där man får en känsla för hans tematik och prosa och fungerar som ett avstamp för att sedan bekanta sig med både fler av hans noveller och hans romaner. Den har också en förmåga att få en att tro att man skulle kunna skriva lika bra själv. Tills man försöker.

Nu ska jag inte bli för långrandig enbart om Kafka, det finns ju mängder med andra namn i denna litterära fauna, som alla är intressanta. Samhällskritiska författare som Biermann, Tucholsky eller Brecht. Mästare i det längre formatet som Mann, eller filosofiskt intressanta som Hesse. Efterkrigstidsskildrare som Böll, migrantförfattare som Kaminer och Özdoğan, listan växer sig fort lång. Och då är vi än så länge bara inne på skönlitterärt, det är dags att ta upp nästa kategori

Filosofin
Det går inte att prata om filosofi eller idéhistoria utan att prata Tyskland, tillsammans med Frankrike har man gjort det absolut största avtrycket i den moderna filosofin. Efter att i sitt tänkande ha varit låsta i olika former av religiösa bojor under medeltiden börjar de tyska filosoferna från Kant och framåt spela en allt större roll i den filosofiska historien. Huruvida Hegel sen bygger vidare på, eller bryter helt med, det Kant skapat är förvisso omtvistat, men att Hegel själv får väldigt stort inflytande är oomtvistat. Med sina idéer om dialektik och inkorporerandet av den fria viljan i sitt filosofiska system blev han mycket inflytelserik under hela 1800-talet, bland annat en inte helt okänd tysk vid namn Karl Marx hittade där en hel del inspiration. Detta 1800-tal är för övrigt så fullproppat av tyska filosofer att jag inte kan ta upp alla, men kan väl nämna namn som Schopenhauer, Feuerbach och Nietzsche.


När seklet vänder är det tyska riket en enastående intellektuellt makt och och det filosofer och vetenskapsmän från det tyska språkområdet intar en dominerande ställning inom oroväckande många discipliner. Man kan nämna filosofer som Heidegger, fenomenologen Husserls kanske främste arvtagare, och Wittgenstein. Eller varför inte ta det faktum att det tyska riket under den förvisso korta perioden fram till första världskrigets slut, då det upphör att existera, kammar hem fler nobelpris än Storbritannien, Frankrike, USA och Ryssland tillsammans? (Passar inte riktigt in här, men kände att jag ville få in detta enastående stycke fakta någonstans.)

Därefter kommer en period som självklart är svårhanterad för tyskarna upp till denna dag, även ovan nämnda Heidegger är ju svårt anstruken av sitt agerande under nazi-åren, men den tyska filosfin fortsätter utvecklas med Frankfurt-skolan och namn som Adorno och Habermas intar snart framträdande roller. För att fortsätta med namedroppingen som jag inledde här ovan så kan jag också passa på att nämna Jaspers, Arendt och Horkheimer, men vill ni läsa mer om dem får ni googla.

Se där! Det blev en väldigt snabb genomgång av det intellektuella tyska arvet, även om jag kände mig nödgad att skala bort de naturvetenskapliga tyskarna, hade helt enkelt aldrig blivit färdig med inlägget om det jag hade tagit med dem. Dock ska jag väl snabbt nämna att vi, till exempel, har tyskar att tacka för att vi idag kan föda vår befolkning (konstgödsel) och lindra huvudvärk (acetylsalicylsyra). Även småsaker som relativitetsteori, kvantfysik och stora delar av den moderna kemin har tyska upphovsmän. Så jag kan inte annat än instämma i tyskarnas egen slogan:
Deutschland ist das Land der Ideen (Tyskland är idéernas land).

Hoppas gästbloggen var uppskattad, för det lär komma mer, nästa gång blir temat Tysk fotboll.

BIs dann!
Kristian aka President Tyskland

onsdag 19 december 2012

Just a closer walk with thee

Jag gillar blås. Jag gillar att instrumenten försöker blänka. Jag gillar ljuden de gör. Framför allt gillar jag musik där ljuden harmoniserar eller i alla fall sammansmälter. Det här är berättelsen om hur jag introducerades för min pappas musik och hur den sedan har blivit min och en del av min existens.

Jag kommer ihåg första gången jag skulle "lyssna" på något. Pappa säger så: "Lyssna nu här! Hör du trumpeten?" Och så måste man "lyssna" och spänna ören och så ska man göra mer än att höra, man ska i princip delta i själva skapelseprocessen av ljudbilden. I vilket fall så är det här mitt första minne av min pappas musik. Jag säger så för att det är den bild jag har. Det är hela vår familjs musik men det är ändå mest pappas:


Jag vet inte hur gammal jag var. Jag måste ju varit vid medvetande och alltså inte någon form av kolli, jag har inga minnen så vitt jag minns från innan fyra års ålder. Jag var väl någonstans mellan 4 och 6 år gammal. Och pappa drar in mig i vardagsrummet och tvingar mig att sätta mig i en av våra skinnfåtöljer. Alltså ni vet, sådana där fåtöljer från IKEA som alla har men alltså dessa var i skinn och liksom slitna längst fram så skinnet hade blivit fnasig och hade man inte långbyxor eller typ kalasbyxor rev det lite på benen. Jag antar att mamma och pappa gillade dem. De matchade i alla fall vår skinnsoffa som var en tredelad modell som ändå satt ihop med någon form av läderbandsanordning undertill. Läderbanden gick av ganska snart till min stora förtjusning, för då kunde man lite lurigt placera sig mellan två av soffdelarna och sitta där tills de gled isär så man hamnade på golvet. Höjden av rolighet. Sjukt billig underhållning, fatta vad ekonomiskt det var för mina föräldrar att hålla mig sysselsatt?!
I vilket fall sätter pappa på en CD. Jag har verkligen inget minne av vilken, jag tror att det var någon form av blues, eller kanske Joe Cocker, men nej det var något mer rent bluesigt men det var i alla fall en man. Och jag våndades. Jag hade stora svårigheter med att förstå vad som var grejen med att jag skulle sitta där och "lyssna". Pappa var givetvis lyrisk. Han blir gärna det när det kommer till musik han älskar. Jag var en otacksam unge som inte alls fick känsla av en bluestolva och ville rymma på fläcken. (FYI så var det nog inte mer än rätt när mamma viskar "ungjävlar" om mig och mina låtsassystrar i den där videon ifrån middagen hemma hos dem i Katrineholm och vi leker hela havet stormar och vägrar sätta oss.) 

Hur stunden med musiken slutade den där gången minns jag inte. Det konstiga är att jag sedan har kommit att älska den musik min pappa lyssnar på. Att vi tillsammans var på Skivhugget och lyssnade på skivor och att det snart var ritual att lyssna på en väl utvald CD vid varje fredagsmys och extra festligt var det med nyinköpta skivor. Och så växte min musikaliska referensram. Det var bluesgubbar och Dylan och Beatles och jazz och svår pianojazz och ny jazz och lite äldre och lite The Duke och så en ofantlig mängd Dr John. Och med honom hela brass band-genre <3.

Jag har gjort en liten playlist med familjen S bästa låtar. Eller de jag kommer ihåg i vilket fall, eller typ inte bara de bästa utan också de flest lyssnade på men jag kan inte komma på allt så listan haltar om vi säger så. Den kommer att uppdateras kontinuerligt i takt med att jag får minnet tillbaka. Håll till godo!

                                                     Familjen S

tisdag 18 december 2012

Hallelujah! Hjärndöd inom greppbart avstånd

Ett otroligt spontant inlägg. Jag fick bara känsla plötsligt. Futtiga små timmar kvar och så är jag inne i ledighetens förlovade land. (Eh, med viss modifikation, så klar är jag inte med allt, men alltså nästan).

Och vad hände när jag fick känsla? Jo jag spelade min favvo-låt för tillfället och gjorde tappra försök till glädjedans i köket. Ta ut segern i förskott är min grej, man vet ju inte om man förlorar och gör man det får man ju fan aldrig fira.

DANS!

Fonseca – Lagartija Azul

Ang. slask och regn


Björnsovsäcken och bilderna kommer härifrån.

måndag 17 december 2012

Alla får en ram-kram

 
Den började digitalt.


Men det kändes inte rätt.


Det behövdes mer "själ", så vattenfärgerna åkte fram.


Det blev en himlabjörn. En himlabjörn som håller jorden i sina ramar. Hela jorden får en björnkram. Det kan den behöva.

fredag 14 december 2012

"Det enda man har är tid"

Tack för den passningen kära visa äldre personer! Tyvärr är det sant. Tyvärr innebär det då att jag är värdelös på att använda mig av tid på ett sådant sätt att det blir fruktbart. DET ÄR NÄMLIGEN LITE MYCKET NU! Därför dålig uppdatering från min sida. Jag studerar som en manisk person med koncentrationssvårigheter, multitaskar med intervjujobb och försöker klämma in lite jul sådär käckt på ett hörn. Det går inte jättebra kan jag ju säga, alltså det är nästan lite panik. Speciellt eftersom när jag har satt som mål att ta mig igenom 100 sidor engelsk forskningslitteratur om ledarskap och organisationer och det hela slutar med att jag bara kommer igenom 20 för att ALL DEN DÄR TIDEN JAG HAR, den använder jag till att arrangera hyacinter och desperat försöka hitta en låt som en av tränarna på gymmet spelade under morgonens spinningpass. Eller så lagar jag mat.

När allt det här är över (läs; om en vecka) så kanske det kommer upp något mer intressant. I den här takten lär jag dock få både magkatarr, vinterkräksjuka och oförklarliga allergiska reaktioner men det ska bli gött med jul hörni!

Här, en lille låt (från en av mina bästa filmer; The Last Waltz. Får kanske skriva ett inlägg om den en annan gång, jag har inte tid just nu):

torsdag 13 december 2012

Sist på bollen, eller "Carolina upptäcker en fantastisk bok från 2006"


Ingen jävla inledning: ALLA SKA LÄSA JELLICOE ROAD AV MELINA MARCHETTA. Jag vet att jättemånga redan gjort det, speciellt folk i Austrailen. Där har nog alla läst den. Där är den rena Sandor Slash Ida i den meningen, FAST BRA ISTÄLLET FÖR JÄTTEIRRITERANDE!

Jag har vetat om denna lilla guldskatt ett tag från flera tipsare, och jag har haft den i min ägo sedan bokmässan i höstat. Men eftersom jag alltid har 5 böcker halvt på gång och 400 böcker som jag köpt och inte läst och 13 böcker i min kundvagn på Adlibris så blir det ibland liksom inte av att man råkar börja på, så att säga, RÄTT BOK förens efter ett tag. Ibland tar det flera år. ANYWAY.

On the Jellicoe Road, som den heter i original, är en australiensisk ungdomsbok. Den har fått pris både på hemmaplan och i USA när den släpptes där år 2009. Hemma i Svedala ges den ut av det eminenta förlaget X-publishing. Den ska, enligt internet, typ kanske bli film. Författaren har i alla fall skrivit ett filmmanus. (obs att detta sista gör mig mer nervös än exalterad då jag minns hur det gick sist de filmade en australiensisk ungdomssuccé LEX IMORGON NÄR KRIGET KOM åh gud denna katastrof)

SÅ VAD ÄR GREJEN MED JELLICOE ROAD? Det ska jag tala om. Detta är ett så extremt bra exempel på varför ungdomslitteratur är en fantastisk genre. Känslorna svallar och sviktar, kasten mellan humor och djupaste sorg är tvära, ingen har någon jävla karriär som måste avhandlas i texten - man går rakt på pudelns kärna, det som alla böcker egentligen handlar om: LIVET. Här i klassiska teman som vänskap, kärlek, svek, längtan, minnet, ödet, tiden som en cirkel eller en liggande åtta som ständigt påverkar sig själv både framåt och bakåt.

Taylor Markham bor på en internatskola utanför en sömnig pyttestad på landsbygden. Hennes mamma släppte av henne på ett 7-eleven när hon har 11 år och drog sin kos, och sedan dess har Taylor försökt hantera sig själv och sin plats, eller icke-plats, i världen. På skolan rasar ett treenigt, strategiskt gerlliakrig mot ungdomarna som bor i staden Jellicoe och kadetterna som militärtränas en bit därifrån. En viktig person för Taylor försvinner iväg, oförlåtligt, och en annan person dyker upp igen. Lika obönhörligt som oundvikligt driver dessa två händelser Taylor ut på en fruktansvärt krävande men katharsisk resa.

Denna bok fick mig att gråta på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg. Men den fick mig också att skratta högt många gånger.

Köp den i julklapp till dig själv. Varsågod. God Jul.

tisdag 11 december 2012

En hälsning från mitt andra land

Utanför huset i Montevideo, bärandes på kotunga, på väg mot barnkalas.
Jag har ju redan nämnt Uruguay för er. Jag har en särskild kärlek för det landet. Det är som om det är mitt andra hemma, en plats där jag mår bra. Att vara hos mina vänner i Montevideo är väldigt speciellt och otroligt viktigt för mig.

Hela det här inlägget är mest en godnatthälsning. Det blir inte så mycket mer än så här. Lyssna nu på detta reportage om Uruguay från Studio Ett. Jag får en knasig form av hemlängtan när jag hör det här.



Mitt i gubbröran


Nu ska jag fokusera på kön. Förhoppningsvis ska fokusering på kön inte vara nödvändig inom en överskådlig framtid men än så länge kan det behövas ibland. Igår kväll sändes det live från Nobelfesten och sändningen leddes av fyra stycken kvinnor. Att Nobelstudion varit fylld av kvinnor i år har varit svårt att missa. Jag har hört om det på TV och sett det i tidningar; Det är alltså inte bara jag som fokuserat på kön. Som jag förstått det är detta ett medvetet val SVT gjort. En kvotering om man så vill. En lyckad kvotering? Det tycker jag absolut.

Jag tänker inte gå in djupare på vad sådana medvetna val kan ha för effekter eller ifall de behövs eller inte. Det finns andra som kan och vet så mycket mer om det än jag. Det jag vill prata om är istället avrundning i slutet av sändningen när alla fyra programledarna sitter med varsitt glas i trappan i Blå Hallen och liksom pustar ut. Höggravida Ebba Von Sydow har slängt av sig skorna (jag som nästan aldrig går i klackar kan inte förstå hur hon kunnat gå i dom hela kvällen) och alla har slagit sig ner lite nonchalant i sina balklänningar. Det sista som händer är att chefen tittar in i bild. Chefen, Eva Hamilton, som också hon är kvinna.

När kameran börjar panorera bort slås jag av hur underlig den här bilden hade varit för 40-50 år sedan. När vi ändå pratar TV så berättade Sylvia Vrethammar i sitt avsnitt av Så Mycket Bättre härom veckan om hur hon som värdinna i Hylands Hörna varje kväll skulle visa upp sig för Herr Hyland och godkännas innan sändning. Hennes jobb var framförallt att vara bedårande. Hur udda hade inte Lennart Hyland tyckt att denna bild på fyra kvinnor, som tillsammans lett en av SVTs största årliga livesändningar, var? Vad hade han tyckt om att dom kan sitta i trappan avslappnat och, utan att ha som huvuduppgift att vara vackra, göra ett riktigt bra jobb som programledare? Om att deras chef traskar in i bild och är kvinna hon med? Nä, det hade inte hänt på hans tid.

Nu fokuserar jag som sagt på kön och inte på personer. Allt dessa kvinnor gör är inte fantastiskt (kanske med undantag för Jessika Gedin då) och framförallt är det inte fantastiskt bara för att dom är kvinnor men ingen kan säga att gårdagens sändning inte sköttes oerhört bra. Nästa steg kanske är ett år med bara kvinnliga pristagare?


Hejdå!

fredag 7 december 2012

Kanske har han trampat i en myrstack?

Jag har varit dålig på att blogga den här veckan och det kommer jag vara nu med men jag slänger i alla fall upp en "Hittat i blocket". Det blev en ledsen unge med ryggsäck och T-rex händer.


Kan ju också passa på att berätta att Flygekorren numer finns som kort och mobilskal och att man just nu får gratis frakt på alla mina grejer på Society6 om man klickar här. Varför inte ge mormor ett mobilskal i julklapp i år?

onsdag 5 december 2012

Surfguiden, eller "Hur jag dödar tid jag inte har men kallar det förkovran"

Jag vill tacka internet, som har gett mig så mycket. Äääeee men här finns ta mig fan allt. Genom alla mina faser och besatta perioder (harry potter, japan, brittiska indieband etc etc etc) har det bara vart att djupgoogla lite, hitta ena änden av en tråd och sen bara nysta vidare. Man hittar en hel del änna! Många idioter såklart, men framför allt många HELT GRYMMA. De poppar upp nu som då i bloggar, retweets, på forum. Vissa kommer man tillbaka till. Några år ut och år in. Andra är ba helt pinfärska i denna gigantiska bredbansbuffé. Här är tre favoriter som ni borde kolla in när ni tröttnat på ert gamla slentriansurfande:


_MG_3562 F1000014
Femton Pixlar Hildas fotoblogg. Hon är kompis med min lillebror, 16 år gammal och HUR GRYM SOM HELST insåg jag när jag nyligen klickade på en blogglänk som dök upp på min brors facebook. Man vill dö för att man är gammal och sämst jämförelsevis. På ett bra sätt! HÄR är till exempel bilder från när både jag och Hilda och mormor och Greger var hemma hos mina päron och glöggade nyss. Hon får alla att se snygga ut, bara en sån sak. Hilda är redan pro och ska göra en film på beställning av kulturförvaltningen so WATCH THIS SPACE.




Rookie Tavi Gevinsons "tjejtidning". Uppdateras tre gånger per vardag. Varje månad har ett tema ("Paradise", "Drama", Freedom" etc.) Både redaktionellt, frilans- och läsargenererat material; foton, texter, spellistor, tips, konst, musik, känslor, politik, stil, substans. Inne på sitt andra år och håller utmärkt kvalla så gott som dagligen.






Oh No They Didn't Denna sida är mitt crack. Mitt chrystal meth. Min oändliga burk Ben&Jerry's. Kändisskvaller och blandad populärkultur i inläggsform som användarna själva gör och submittar. Det finns dock moderatorer så det hela håller någon form av verkninghöjd. Kommentarerna gör hela sidan. Ofta först eller i alla fall jävligt snabb med skandaler.


Det var allt för denna gången. Surf's up boos and hoos!




tisdag 4 december 2012

ÅRETS JULKLAPP (är inte din mamma)

På riktigt. Gör något som faktiskt är riktigt vackert i jul. Det här är fina grejer och tänk vad ypperligt när du kan säga till dina nära och kära att du i deras namn har skänkt en slant till en redigt bra grej. JA VAD BRA <3!!!!





Det handlar om Las Acacias som är en socio-pedagogisk verksamhet i Montevideo i Uruguay. Jag har själv varit där och de gör ett förbannat bra arbete. Det är ett daghem som ligger i en fattigare del i huvudstaden och nu behöver de pengar till renoveringar av byggnaden.
Snälla. Läs här och var sen en god människa.

Bidrag ges till: Swedbank: 8105-9, 923740367-1 (Märk talongen med ”Abuelo Oscar”).
De vill gärna att ni skickar ett mail till föreningen om ni satt in pengar för att kunna hålla er uppdaterad om hur arbetet går: centrolasacacias@montevideo.com.uy 



En stödkampanj för Las Acacias socio-pedagogiska verksamhet i Montevideo
Föreningen Las Acacias har nyligen firat sitt 20-årsjubileum som socio-pedagogiskt alternativ för fattiga barnfamiljer i Montevideos utkant. Detta projekt som började som ett mindre biståndsprojekt i Sverige har tack vare en professionell personalgrupp, frivilligt arbete och ett kontinuerligt driftsstöd från Montevideo kommun framgångsrikt utvecklats till en erkänd och effektiv verksamhet för socialt utsatta barn och deras familjer i bostadsområdet Las Acacias. Den 8 september skrev föreningen ett nytt avtal med socialdepartamentet för att ytterliggare bredda verksamheten till att omfatta även direkta sociala insatser till personer och familjer som är i behov av sociala stödaktioner. Projektet inbegriper även kulturella aktiviteter för hela den lokala befolkningen i området. Med dessa två projekt blir den ideella föreningen Las Acacias ett starkt kort i kampen mot isolering, utslagning, kvinnovåld, fattigdom och kulturell utarmning. Sedan verksamheten inleddes för drygt 20 års sedan har föreningen inte haft några pengar till att rusta upp och underhålla lokalerna som i huvudsak använts för förskoleverksamheten.
Med det nya projektet kommer lokalerna att pressas ytterliggare. De kommunala och statliga samarbetsavtalen ger tyvärr inga bidrag till sådana ändamål.
Föreningen går därför ut med en inbjudan till personer och organisationer i Uruguay och Sverige att delta i en insamlingskampanj för lokalernas upprustning. Vi hoppas att det finns ett intresse att bidra med en engångssumma på 500 kronor, eller om man så vill, vid flera tillfällen under kampanjtiden som vi satt från den 1 september 2012 till den 1 februari 2013.
Historik
Projektet började i Sverige som en ide och initiativ bland uruguayska flyktingar och solidariserande svenskar som efter demokratins återinförande i Uruguay på ett konkret sätt ville bidra till att stärka demokratin och samtidigt bekämpa fattigdom och utslagning bland fattiga barnfamiljer i Montevideo. Genom stöd från SIDA och ett effektivt insamlingsarbete från en arbetsgrupp i Göteborg kunde projektet starta i egna lokaler 1991 under namnet ”Centro Preescolar Las Acacias”, som också är namnet på den ideella förening som driver projektet. Idag går förskolan under det mer populära namnet ”Abuelo Oscar” till minne av den bortgångne och oerhört omtyckte kocken med samma namn.
Strax innan stödet från Sverige upphörde 1993 hade Montevideo kommun fått upp ögonen för projektets pedagogiska innovationer och sociala värde för lokalbefolkningen i ett välkänt s.k. problemområde. Kommunen beslutade därför att garantera driften genom ett kontinuerligt stöd för att täcka kostnaderna för barnens måltider och personal. Idag har förskolan ett arbetslag på sju personer som arbetar med drygt 50 familjer och 70 barn. Trots en stark vänsterregering och en längre tids stabil ekonomisk utveckling i landet består de stora klasskillnaderna och utslagningen av stora delar av befolkningen. Fattigdom och utslagning har i Montevideo koncentrerats till vissa geografiska områden där en informell kultur av flera generationer näst intill isolerats från ett integrerat och fullvärdigt medborgarskap. Regeringen har nyligen inlett olika sociala pilotprojekt för att söka hitta fram med förändrande insatser som å ena sidan kan integrera befolkningen i samhället och samtidigt försäkra de allra fattigaste ett minimum av rättigheter till ett värdigt liv. För dessa insatser vänder man sig till erfarna och beprövade civila organisationer som utförare. Centro Preescolar Las Acacias har därför blivit ett intressant verktyg i den här politiken.
Centro Preescolar Las Acacias ”Abuelo Oscar”, Montevideo, Uruguay den 10 september 2012.


måndag 3 december 2012

ingen skit - eller när jag slutade schamponera håret

Jag är en no poo-are. Eller vi tar det igen: jag är nästan en no poo-are. Jag har inte övergivit schampo helt och hållet, jag har inte kunnat med, men under ett års tid har jag trappat ner. Jag är kvinnan som helt ärligt fått ångest över att visa mig ute när håret inträder i nyansen glansigare på det mörkare sättet. Detta i kombination med att faktiskt inte gilla att duscha så har det skapat en oändlig stress många gånger. Och nu har jag helt enkelt hittat lösningen: att inte tvätta håret så rigoröst varje gång! Det är en befrielse! Jag är en ny människa.
Och nej, jag är inte skitigare. Jag duschar fortfarande och jag sköljer ur mitt hår flera gånger i veckan. Det är bara det att för istället hälla i schampo tre gånger i veckan så gör jag det bara en.

No poo en förkortning av no schampoo (haha! Såg ni? Ett så kallat komiskt grepp). Tanken är att slippa använda konventionella schampon och istället använda alternativ teknik för ett rent hår. Saken är den att vanliga schampon i princip alltid innehåller sulfater och silikon vilket bara döljer att håret är skadat och slitet och faktiskt leder till uttorkning av hårbotten. Dessa schampon är så rengörande att de faktiskt torkar ut din hårbotten som då får panik och svarar med att producera mer fett för att kompensera torrheten. Du tycker du ser smutsig ut och tvättar håret igen och så får hårbotten panik och så bara fortsätter det så! Om man chillar lite med fettångesten så kommer håret efter ett tag att sköta den delen ganska bra själv och sluta överproducera fett. Rengöra behöver man ju fortfarande göra, hallå! Man svettas, bor i avgas, får fågelskit i håret och så vidare men det går väldigt bra med mekanisk rengöring (ALLTSÅ DINA FINGRAR) eller att man försöker få tag i något av de få schampon som inte innehåller så mycket skit. Bla bla bla, det finns massa annat att lära sig om detta också men alltså läs på den här sidan istället.

Så kom igen, var lite smutsig i jul och ha mer kul.
(Detta blev visst årets julrim, förvänta er inget mer nu familjen. Jag har redan bidraget till mandeln-i-gröten.)

Tack för mig.

lördag 1 december 2012

Utvald


Jag vet egentligen inte vad det betyder mer än att man nu mer kan hitta en av mina bilder när man sitter och bläddrar bland bilderna i shoppen. Alltid är det någon som ser den som inte hade gjort det annars. Jag känner mig i alla fall peppad att få upp fler bilder. Kanske får någon mer vara med i shoppen i framtiden, vem vet. Djurgranen hittar man annars här.

Mitt totemdjur

Häromdagen kom jag ju fram till att mitt totemdjur förmodligen är björnen och efter denna insikt gjorde jag ett 'totemdjurs-test' på nätet. Planen var bara att bekräfta det jag redan visste men tydligen så är björnen bara mitt totemdjur till 11 procent! Mest var jag varg, örn och hjort. Sist var jag björn. Jag har bestämt mig för att skita i det. Vad vet en hemsida om mig anyway? Dessutom kändes björnens beskrivning mest passande för mig ('laid back', 'easygoing', 'unorganized', 'like to eat' och 'cry over trivial matters' för att nämna några). Ligger det förresten inte lite i totemdjurens natur att man väljer dom själv? Vad vet jag. Jag vet ärligt talat inte ens vad ett totemdjur är, men det är ett roligt ord. To-tem.

Mitt inre totemdjur håller på att ta form.

Min starka dragning mot björnar fortsätter i alla fall och just nu har jag inte mindre än fyra björnbilder på gång samtidigt. I kväll såg jag dessutom Brave och blev överraskad av en massa björnar även där. Jag tog det som ett tecken.

Totemdjur eller inte; Björnar är bäst, ingen protest.



(Jag inser att mina bloggkollegor bloggar om viktiga saker och jag bloggar om totemdjur. Tror det är en typisk björngrej.)

torsdag 29 november 2012

Crouching tiger, hidden naggin

En gång i tiden bodde jag, Ellinor och Johanna i Dublin. Det var exakt såhär:
"How's yer head? I'm ACTUALLY dying."


Vi åkte till Irland i slutet av 2006. Detta var när landet fortfarande befann sig på krönet av den ekonomiska berg-och-dalbanan Celtic Tiger. Det gick bra att få skitjobb och bostad som invandrare, man var bara tvungen att frysa jävligt mycket hemma (el-element och enkla glasrutor = DYRT) och jobba helt utan anställningsskydd. Men minimilönen höjdes flera gånger under vår vistelse, och det fortsatte välla in oborstade tonåringar från alla världens hörn för att jobba och bärsa. 

Så plötsligt tog sagan slut: sommaren 2008 var alla redan trötta på att prata om THE RECESSION. Butiken där jag sålde skor fick in otroliga mängder CV:n från allt mer välutbildade, och allt mer irländska applikanter. Så småningom flyttade jag hem för sista gången. Och trenden hade vänt - nu var det återigen irländarna själva som emigrerade, många till Australien, istället för att vi utlänningar flyttade dit. Vändningen var uppenbar sist jag var där hösten 2010 för ett bröllop. Så många stängda butiker och caféer. En annan stämning. För vem ska fika om ingen har några pengar? Och vem ska jobba på fiket om hela den nyförvärvade, invandrade arbetarklassen flyttat hem eller vidare?

Irland lånade upp en gigantisk bubbla. Folk lånade ihop hus, bilar, hotell, investeringar. Allt åt alla. Sedan sprack bubblan. Den celtiska tigern dog. 

Sverige har klarat sig igenom skuldkris och eurokris hyfsat. Här finns inget att vara rädd för, vi har koll på läget och balans på kontot.


Eller? Sover du verkligen gott om natten?

Knakar det inte lite i fogarna? 

Har du verkligen täckning för ditt bolån? 

Var jobbar du om ett år? 


En svensk tiger.


onsdag 28 november 2012

Drömmen.

I natt drömde jag något ganska konstigt, fast rätt normalt för att vara en av mina drömmar ändå. Drömmen kretsade mycket kring en isbjörn och det kanske inte är så konstigt eftersom jag för tillfället har inte mindre än fyra stycken isbjörnar i min lilla etta (inte riktiga alltså, tyvärr).

Isbjörnen i fråga frös och ville ha kläder så den fick en stor stickad tröja. Senare stötte jag på den igen och då frös den om öronen så den fick en mössa också. Isbjörnen berättade att den ville ha kläderna eftersom den behövde extra värme för att värma sina ungar. Den visade mig ungarna och hur dom brukade gosa ihop sig, med tröjan och mössan på, tillsammans alla tre. Men det här var inga vanliga isbjörnsungar. En var väldigt mörk för att vara isbjörn och den andra var - en pingvin. I drömmen insåg jag att ingen skulle tro på mig när jag berättade om det här så jag bad isbjörnen att jag skulle få ta ett kort på dom. "Javisst" svarade den och dom kurade ihop sig framför kameran.

Tack vare en ny experimentell produkt som jag håller på att utvärdera (DreamMaster 3000) kan jag visa er bilden jag tog i drömmen. Såhär mysigt kan en lite annorlunda isbjörnsfamilj ha det:

 

I drömmen lärde jag mig också att isbjörnar ibland förvandlar sig till hästar för att kunna röra sig i samhällen mer obemärkt. Kan vara bra att veta i framtiden.

Dagens mys (eller inte.)

Fantastiskt. Fantastiskt! Herre gud vilken bra värld vi lever i! JAG ÄLSKAR ATT VARA KVINNA!

Jag hoppas ni uppfattade ironin i föregående mening. Det gäller det här med våldtäkt alltså. Jag har tänkt en del på det. Jag har tänkt på hur fördjävla svårt det uppenbarligen verkar vara. Jag läste lite om det här fallet till morgonteet tillexempel Ett nej är inte nog och sen fortsatte jag med den här: Nej är inte nog - killen måste fatta. Och mådde lite illa. Och kände mig hjälplös. För mig är det helt utomstående ointelligent att tro att man klarar av att göra motstånd eller att man STÄLLER SIG UPP OCH GÅR DÄRIFRÅN (Ursäkta, va? Okej, jag ska bara gå och skrika ut min frustration genom fönstret litet.) 

Jag har läst artiklar och sett dokumentärer där detta behandlas, typ om att det inte verkar vara "riktig" våldtäktssituation. Fy fan. Det är på kvinnans ansvar att bevisa att hon blev våldtagen. Inte att mannen (eller hennet, men alltså, oftast handlar det om en man) ska bevisa sig oskyldig. Tack så mycket för den ungefär. Tack för att jag är mindre värd på grund av att jag har råkat födas med en livmoder.


tisdag 27 november 2012

..med papper och penna, hej!

Jag gör ju de flesta av mina bilder digitalt. Det vill säga att slutresultatet ofta är digitalt men ingen bild jag gör börjar i datorn. (Okej, det kanske har hänt nån gång men det är väääldigt ovanligt).
Det jag gillar med att jobba i datorn är att det är så lätt att leka med en bild. Vill man testa en annan placering, färg, storlek eller form så är det bara att göra och blir det inte bra då kan man ÅNGRA SIG. På papper kan man inte ångra och att göra en bild från början till slut odigitalt ger mig därför ofta enorm prestationsångest. Har jag väl kommit någonvart med en bild och tänker "Det där är ju inte så dumt" så tar det oftast stopp där. Rädslan att PAJA ALLT sätter in.
För att råda bot på detta ägnar jag mig ibland åt terapi-ritande. Då får jag bara använda tuschpennor och målet är aldrig att bilden ska bli något snyggt, bra eller färdigt. Den ska bara bli. Jag tänkte påbörja en ny följetong här på bloggen där jag då och då lägger upp grejer från mitt skissblock. Vissa bilder kanske kommer "bli något mer" i framtiden, andra kanske redan är något och några kanske bara är vad dom är. Får jag presentera första bilden ur serien "Hittat i blocket":


(Rubriken på det här inlägget är förresten en referens till det här gamla klippet. Shit var det 8 år sen?! Damn, jag borde uppdatera mina kulturella referenser lite..)

Jo, kommer ni ihåg den där frågan om klimatet?

GOD MORGON ALLA!

I dag (eller egentligen igår men då var det bara tjänstemän, i dag kommer de riktiga stjärnorna, politikerna) inleds ett nytt klimatmöte i Doha, i Qatar. Så här mycket skriver min lokaltidning Göteborgs-Posten om detta på sin förstasida på nätet:


INGET ALLS! DN har i alla fall någon form av artikelsamling längre ner på sin sida och en nyskriven krönika av Karin Bojs om hur jävla förbannat viktigt det här mötet är.
Klimatfrågan har blivit otrendig, irrelevant, världens stora dåliga samvete. För mig är det högst problematiskt. När man drabbas av denna klimatångest, precis som med annat som man i sitt liv får lätt panik och skämskänslor för, hamnar man nästan i ett apatiskt tillstånd. Snuddar hjärnan vid tanken viker man undan och det innebär att man aldrig riktigt vågar tänka tanken fullt ut och då går det sannerligen inte att göra något åt sitt obehag. Det är alltid dåligt och gällande klimatfrågan är det osannolikt dåligt.

Jag vill egentligen bara att vi alla ska ha lite koll på vad som händer. Jag vill att vi alla ska förstå att vår art faktiskt råkar vara beroende av att vi har en planet med de förutsättningar som har funnits här under vår livstid för att faktiskt kunna existera. Utan dessa förutsättningar kommer det bli djävulusiskt jobbigt. Jag ska strax iväg och hinner inte skriva mer i frågan. Läs gärna vad min vän David skriver på Naturskyddsföreningens blogg så länge.

Jag vill bara avsluta med att säga att problemet är inte att jorden kommer gå under. Den verkar ha klarat sig igenom en hel del utan att försvinna från Universums yta. Det är människan som är på väg bort.

Ha det gött// Johanna

måndag 26 november 2012

Kung Bälta och hans ädla springare.

Idag så visade Konstgreppskarin upp en bild som jag gjorde och skickade till henne på sin blogg! Så himla roligt att göra något som någon annan tycker om. Karins blogg är ett ställe man kan ta sig till när man behöver piggas upp eller inspireras. Allt hon gör blir bara magiskt bra. Om du inte redan varit inne på Karins Konstgrepp så tycker jag du ska gå in och läsa. Som en vitaminkick för själen.

Bilden som Karin fick. Idén kom från Karins beskrivning av sin drömtatuering i en tävling på Facebook.

Det här var inte första gången Karin inspirerade mig till att skapa. Tidigare har jag gjort de här porträtten föreställande Karin själv:



Den gången la Karin också upp bilderna på sin blogg, det inlägget hittar du här. Gemensamt för båda gångerna är att bältan fick vara med då med, fast det var innan han hade tagit plats på tronen.

Nu ska jag fira med en stor kopp te. Tack för allt du gör Karin!

Vinter-vila

Förra inlägget var ju nästan en oändlig kavalkad av djur men när jag började titta mig runtomkring upptäckte jag två stackare jag hade glömt att ta med. För att inte dom ska känna sig utanför kommer här två djur till från Zoo't som är min lägenhet.


Stilen på de andra tovade djuren kan nog kännas lite mer "realistiskt" än den här elefanten som nästan bara är en boll.


Och bredvid en kaktus i bokhyllan tittar en oerhört minimalistisk isbjörn fram. Bakom isbjörnen skymtar en print av den fantastiske James Ward, köpt från hans Etsy-sida. Har upptäckt att jag har svårt att säga nej till bilder på björnar. Kanske är björnen mitt totemdjur? Det där med att gå i ide känns verkligen inte helt dumt.

söndag 25 november 2012

Böckerna du måste läsa

Carolina och Johanna tipsar om ungdomslitteratur:
  • Harry Potter - ja, alla böcker och ja, det är ungdomslitteratur med stor portion intelligent humor och fint budskap. Och en fördjävlig tonårs-Harry. (men om man måste välja är givetvis The Prisoner of Azkaban bäst i sviten/ Carolina + Johanna. Alltså jag menar ju inte att boken där Harry är ett pubertalt jobbo är min favvobok! säger Johanna)
  • Cirkeln och Eld (en tredje och avslutande bok är på väg!) - En svensk ungdomssensation som lyckas med konststycket att porträttera kvinnliga ungdomar och kombinera det med häxkonster.
  • Alla har ett hungrigt hjärta - av Björn Sortland. En knepig och melankolisk liten historia som har ett fluffigt och sorgligt språk.
  •  The Heralds of Valdemar - en serie om tre böcker av Mercedes Lackey. Fantasy med kvinnlig huvudrollsinnehavare som rymmer från ett förtryckande patriarkat och upptäcker att hon är en sjukt bra riddare som är grym på att slåss.
  • His dark materials: The Golden compass, The Subtle knife, The Amber spyglass - av Philip Pullman är ett mästerverk med förunderliga vändningar, underbara personporträtt, ett släng av religionskritik och smart och högt tempo.
  • A Little Love Song - av Michelle Magorian. Alla har väl redan läst fantastiska Godnatt Mister Tom från samma författare, men här har vi en ÄNNU BÄTTRE BOK som passar en aningen äldre publik. Två systrar evakueras från Londonblitzen till en sömnig kuststad över sommaren. De ska egentligen bo med en tant/förklade, men när hon får förhinder bestämmer de sig för att inte säga nåt till sin mamma och klara sig själva. Innan sommaren är över kommer båda ha tagit klivet över den där osynliga, läskiga och underbara gränsen som skiljer flickor från unga kvinnor.
  • Tuck EverlastingNatalie Babbitt. Denna korta lilla juvel påminner i vissa avseenden om ökänt populära mes-vampyrpekoralet Twilight. I båda böckerna trillar hjältinnorna på odödliga familjer som håller sin hemlighet bevarad så gott det går i skogar. Men där slutar likheterna. Medan Bella tar olympisk medalj i tveksamma beslut och vidhåller att det viktigaste i livet är att ha en snygg pojkvän, så lär sig Tuck Everlastings Winnie om vad det innebär att leva - och vikten av att kunna dö. 
  • Momo eller Kampen om Tiden - av Michael Ende. En allvarligare sorts Pippi Långstrump-karaktär hjälper invånarna i staden genom att bara lyssna på dem. Men så dyker de grå herrarna upp och börjar övertyga alla om att spara tid, och plötsligt hinner ingen komma och prata med Momo längre. Otroligt bra och filosofisk barnbok.
  • Den första gång jag såg dig... spydde du i mina skor. En bok som börjar så kan aldrig anses som något annat än fantastisk. Kort bok om en punkare och en brat som blir kära. Av Katarina Kuick.
  • Ett hål om dagen - av Louis Sacher. Den dök upp i mellanstadiet då den där "nu ska alla barn läsa mer böcker så vi har ett urval böcker som ingår i en form av bokcirkel och sen får alla barn/ungdomar i Sverige läsa och rösta fram sin favorit" och jag läste typ allt som var med. Det innebär att jag även läste böcker som "Du! Hittar rytmen" som kunde har förstört mitt bokintresse för all framtid och alldeles för många böcker om flickor som blev våldtagna men så läste jag denna. Den är briljant och så otroligt märklig. Den beskriver en släkthistoria som börjar med en ung grabb som hamnar i ungdomsvård på grund av ett par förflugna jympaskor och tvingas gräva hål i någon form av amerikansk öken. Det är så bra! Läs läs läs.
Alltså det finns SÅ MYCKET MER. Men ni kan ju börja med dessa. Lycka till!

Böcker, a love story. Här: bloggerskorna som Yngre på The Winding Stair Bookshop i Dublin.

Carolinas bibliofila läggning manifesterades tidigt...

...  och sen gick det som det gick.

lördag 24 november 2012

"Är du lönsam lilla vän?"

Mina undeskönt smarta bloggkollegor presterar smartheter och konst på löpande band. Jag själv gör inte så mycket alls. Det är lite middagsbjudning där, lite skoskav här, några borttappade läppstift och genomläsning av 300 sidor och relationer mellan chefer och medarbetare. Ibland slår jag på stort och tittar på televisionen och är en vanlig människa. Ofta blir jag så matt att jag inte orkar uppehålla mig en längre tid. Det är då jag vänder mig till böckerna. UNGDOMSBÖCKERNA.
Jag vill göra klart att denna genre får utstå oförtjänt mycket kritik om att inte vara "riktig" litteratur, att inte presentera något annat än klichéer av unga människor och deras tankar och sätt att vara, DET ÄR JU NÄSTAN SVULSTIGT VAD MYCKET KÄNSLOR!

Det må vara mycket känslor men det är mycket känslor när man är yngre. Framför allt när man är tonårsyngre. Säga vad man vill om osnutna ynglingar men det sker ju så mycket i den arma kroppen denna tid. Hormonerna står upp i halsen på en, du är dömd redan innan du hunnit öppna käften, din kropp går igenom någon form av okontrollerbar metamorfos och sväller och rinner iväg och avger både vita och röda vätskor och mitt upp i allt detta förväntas du veta vem du är och våga visa upp dig och leverera resultat. Jag önskar mig icke tillbaka till denna tid, tack så mycket.

Men jag återkommer till denna tid om och om igen i mina ungdomsböcker. Jag är helt fascinerad. Det är en sårbar, vacker och fruktansvärd tid som öppnar upp för tusen och en natt av romaner. Självklart finns det litteratur från denna genre som är värdelös. Men det finns det ju ta mig tusan i "vuxenlitteraturen" också! (*hint hint* Camilla Läckberg...)
Ge den en chans, slå upp en ungdomsbok och bli klok. Jag ska försöka göra en lista. Jag tar hjälp av Carro. Carro är expert på ungdomslitteratur så gör vi listan tillsammans. Det blir så mycket bättre då! När vuxna kvinnor gör saker tillsammans.




fredag 23 november 2012

Massor av husdjur.

 Jag har pysslat en del på sistone och jag tänkte att jag skulle visa upp lite saker jag gjort.


En gris, en björn och en räv som jag sytt i filt. Jag tycker grisens svans blev förvånansvärt lyckad. Planen är att jag ska äta upp knoen till jul.

 

Sen har jag nålfiltat! Min nya bästa sysselsättning näst efter att äta choklad. Jag köpte ganska mycket vit ull såhär i början och då passade det ju bra att göra vita djur. Dessutom är det ju snart jul så det fick bli vintriga djur, en isbjörn, en fjällräv och en vinterklädd hare trängs på fönsterkarmen.
 


 Djuren samsas i fönstret med lite kastanjer och ekollon-snuttar.


Dom nya husdjuren samsas dessutom med min gamla. Ni vet dom där små grå som bor överallt. Ven vänta! Vad är det där till höger i bilden?


En damm-bälta!


Det va allt för idag. Tjing!