Du vet inte hur glad jag är att se dig. Sedan sist har jag förlöst ett examensarbete i journalistik och lämnat in det, jobbat på radion de futtiga dagar jag borde varit ledig, haft ungefär arton nervösa sammanbrott på grund av dessa faktorer samt sovit för lite.
Igår satt jag och min exjobbsgrupp i skolan och skrev opponering på ett av de andra jobben. När vi gick hem klockan sju var jag glad och lite orolig för att vi gick ifrån skolan så tidigt. Innan nio? Det är ju i princip skolk.
Men idag, denna välsignade onsdag, är jag LEDIG. För första gången på jag vet inte hur länge. Hur gör man? Jag tvingade mig att sova till elva. Klädde på mig. Åt ett ägg och oboy. Betalade räkningarna. Känslan av att jag BORDE VARA I SKOLAN HERREGUD VARFÖR SITTER JAG HÄR TIDEN GÅR är ständigt närvarande. En mild form av post-traumatisk stress? Eller post-stress trauma?
Ska försöka kurera mig med shopping, men min bloggkollega Ellinor är sen. Alltså bloggar jag.
Herrejävlar vilket icke-inlägg det här blev nu. Eeeehhh låt se om jag kan ge det några uns substans...
Jag läser The Great Gatsby eftersom jag såg trailerna till Baz Lurmans filmatisering av denna enligt legenden Great American Novel i bestämd form, men inte fattade ett skit av vad det var meningen att den skulle handla om. Leonardo DiCaprio är Gatsby, Tobey McGurie är berättarjaget och Careyn Mulligan är Daisy Buchannan, så långt är jag med. Det är mycket fest och champagne, jag är fortfarande med. Men intrigen? Hallå, har inte Daisy ett barn? Leo kastar skjortor och är glad en gång, men mest är han plågat sammanbiten. Tobey ser förvirrad ut, angränsande korkad, hela trailern. Alla är ledsna men festar ändå. Soundtracket är No church in the wild och Jack Whites cover på Love is blindness. Detta ska tydligen ses i 3D. Jag blev både lite hänförd och lite arg på att handlingen verkar så extremt oklar. Alltså läser jag källmaterialet. Boken är inte alls svår att förstå. Dessutom är den ganska rolig ibland.
