Best of Bokhyllan

Hej pretentiösa bokbloggen! Jag tänkte göra som Ranelid och skänka dig mina vackraste ord. Men inte mina ord, egentligen. Andras ord som jag snubblat på i böcker, som fått mig att haja till. Läsa en gång till. De där orden och meningarna som resonerar hela vägen ner i mina djupaste vrår och stannar kvar där länge. Som en fin tavla, fast med bokstäver och lättare att bära med sig. Varsågod, jag ger dig Carolinas bästa bokcitat:


Ur Maurice av E M Forster
"They were his last words, because Maurice had disappeared thereabouts, leaving no trace of his presence except a little pile of the petals of the evening primrose, which mourned from the ground like an expiring fire. To the end of his life Clive was not sure of the exact moment of departure, and with the approach of old age he grew uncertain whether the moment had yet occurred. The Blue Room would glimmer, ferns undulate. Out of some eternal Cambridge his friend began beckoning to him, clothed in the sun, and shaking out the scents and sounds of the May term."


Ur The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There av Catherynne M Valente
"Hearts are difficult creatures, which is why children are spared the trouble of them. Hearts set about finding other hearts the moment they are born, and between them, they weave nets so frightfully strong and tight that you end up bound forever in hopeless knots, even to the shadow of a beast you knew and loved long ago."


Ur Cloud Atlas av David Mitchell
“Strip back the beliefs pasted on by governesses, schools, and states, you find indelible truths at one's core. Rome'll decline and fall again, Cortés'll lay Tenochtitlán to waste again, and later, Ewing will sail again, Adrian'll be blown to pieces again, you and I'll sleep under the Corsican stars again, I'll come to Bruges again, fall in and out of love with Eva again, you'll read this letter again, the sun'll grow cold again. Nietzsche's gramophone record. When it ends, the Old One plays it again, for an eternity of eternities.” 


Ur Wide Sargasso Sea av Jean Rhys
“I hated the mountains and the hills, the rivers and the rain. I hated the sunsets of whatever colour, I hated its beauty and its magic and the secret I would never know. I hated its indifference and the cruelty which was part of its loveliness. Above all I hated her. For she belonged to the magic and the loveliness. She had left me thirsty and all my life would be thirst and longing for what I had lost before I found it.” 


Ur The Princess Bride av William Goldman
“Do I love you? My God, if your love were a grain of sand, mine would be a universe of beaches.” 

“Life is pain, highness. Anyone who says differently is selling something.” 

~*~

Det finns såklart tusen och åter tusen till. Men för att ingen ska somna så får det räcka nu, och för att det alltid måste finnas en bild för alla som hatar bokstäver så avslutar jag med Bruce Springsteen utan tröja:

Nu kom lunchen upp.

Gårdagens alltså, i form av en plansch.

Om ni inte testat det innan så vill jag passa på att tipsa om att blanda era rårörda lingon med ovispad grädde när ni äter blodpudding (eller pannkakor). Det är syndigt gott men framförallt sjukt snyggt. Den starka rosa färgen som lingonen och grädden bildar i kontrast till den mörka blodpuddingen är något som hade fått det att "brumma som en liten humla" i Ernst Kirchsteigers bröst. Dagens tips!

(P.s. Visste ni förresten att blodpuddingsförsäljningen ökar dramatiskt såhär i "årets fattigaste månad", även kallat januari? Hur många paket har du köpt sen nyår?)

Keming och Kerning

Jag har världens fulaste handstil.

Det är inget försök till att fiska komplimanger, som när man säger att ens rumpa är tjock, utan det är ett faktum. Trots mina lågstadiefröknars tappra försök så lärde jag mig aldrig att hålla pennan rätt. Mitt krampaktiga tag om pennan resulterar därför i lika krampaktiga bokstäver. Förslag om att försöka tänka att jag ritar bokstäverna istället har inte fungerat. När jag skriver ser det fult ut. Punkt slut.

Dessa fula bokstäver har förföljt mig in i den digitala världen. Min fula handstil har spökat varje gång jag velat göra en "snygg" text och resulterat i att jag helt enkelt tänkt att jag inte kan det där med bokstäver.

När jag häromdagen satt och tittade igenom bilder jag gjort kände jag att något saknades. De flesta bilderna var helt tysta. Det saknades text. När jag senare satt och bläddrade i en glansig tidning och såg ett snyggt uppslag men en elegant placerad rubrik så klickade nånting till i mig. Fylld av ett ovanligt stort självförtroende tänkte jag "Nä! Jag kan också det där!" och bestämde mig för att bevisa det för mig själv.

Nu har jag kommit igång med att försöka lära mig att få till snygga texter. Visa att jag nog kan jag med om jag bara övar och läser på. Jag har slutat vara rädd. Jag vet att folk som är proffs på typografi och kan allt om kerning, underhäng och seriffer kommer kunna hitta massor av saker att klaga på i det jag gör men jag vet också att man bara blir bättre genom att öva.

Ytterligare en sak som hindrat mig innan är det där med vad som ska stå skrivet med dessa omsorgsfullt behandlade bokstäver. Ska man lägga tid på att skriva något snyggt så måste det väl vara kärnfullt? Inte då! Ska man vänta på rätt texter får man aldrig tillfälle att öva. Min första övning var att helt enkelt att skriva ner det jag tänkte: "Jag kan också!"

Nästa steg var att blanda texten med en bild. Jag hade en gammal bild på en stol som jag gjorde för längesedan men som inte kommit till användning än. Den parades ihop med ännu en nonsenstext som i alla fall anknöt till bilden.

Till alla typografer kan jag lägga till en brasklapp om att det finns en rad saker jag tänker "fixa till" i den här bilden men det skiter jag i just nu.

Nu har jag kommit igång och försöker att se till att hitta tillfällen att göra sådana här små "planscher" för att ge mig själv möjligheten att lära mig istället för att tänka att jag inte kan. Planschen jag gjorde idag var inspirerad av min lunch och den kommer kanske upp någon annan gång. (Bilden alltså, inte lunchen)

Dagens tips blir att sluta vara rädd, det leder nämligen ingen vart.

Splish splosh

Det är lite öde här på bloggen. Det är lite öde i mitt huvud också. Jag tror jag kan lida av vinteruttråkning. Det går ju inte över, det här tillståndet med låtsassol och kalla vindar. Jag sover dåligt också. Trots att jag somnar lätt som en plätt. Jag lovar att jag faller i sömn innan den genomsnittliga tiden 7 minuter. Ändå vaknar jag varannan timme och tittar på klockan. Som om jag hade något viktigt att passa! Känns ju oerhört patetiskt.

Dessutom kan jag inte på söndagar byta över till mitt favvo-musikprogram när den förbannade gudstjänsten går igång på P1. Klingan har ju ersatts med Nya Klingan, som är väldigt bra men som inte går klockan 11 och som alltså inte kan sysselsätta mig när jag dricker kaffe. Det är lite synd. Jag har samlat lite låtar jag har gillat den senaste tiden som Lennart Wretlind har spelat. Eller ja, de låtar som faktiskt funnits att hitta på Spotify. Jag har ersatt vissa låtar med annat jag tyckt passat in. God morgon och varsågoda!

                                                          Klingan och jag

MatBonanza

Jag har den senaste veckan förkovrat mig i mat-TV! Åh, jag känner inspirationen flöda och viljan att springa ut och handla vackra råvaror gör mig nipprig. Det jag har tittat på är Junior Masterchef Australia. Barn i åldern 8-12 som lagar mat som är häpnadsväckande proffsig, rolig, god. Alla borde se detta program, vare sig man gillar mat eller inte för det är så förbannat trevligt. Jag är totalt ointresserad av intriger och tävlingar där folk bara bli ledsna. Masterchef Australia fokuserar på utveckling av matkonsten, på samarbete och på att det ska vara kreativt, allt jag behöver för att bli en lycklig människa. Jag blir helt lycklig. Jag lär mig massor! Och framför allt får jag matidéer. Just nu sitter jag och är stressad över all mat jag måste laga men varken har tid till eller tillräckligt mycket med pengar för.

Jag kan sitta i timmar och surfa runt bland matbloggar och läsa kokböcker. Jag följer sällan recept om det inte har med bakning att göra, för att baka det är kemi, och fuckar man upp grundkoncepten där fungerar det inte. När jag väl behärskar dem är det dock fritt fram att göra om och pröva nytt. Jag söker på lokala matregioner runt om i världen för att lära mig vilka kryddor, tillagningsmetoder och råvaror som är typiska för just den platsen. Jag vill veta varför och jag vill se hur man äter tillsammans. Jag har inga svårigheter med att minnas smakkombos eller tekniker för att få till det perfekta köttet. Mat är det enklaste jag vet att minnas. Jag går in och ut ur olika faser: ett tag är det svenska smaker, en annan mexikanska, en tredje ger jag mig på en region i Kina. Jag lämnar dem och börjar snöa in på den perfekta hamburgaren eller varför inte hommousen. Jag läser om och prövar nytt och det tar aldrig slut. 

En sak är dock av största vikt. Matlagningen får inte gå över styr. Den får inte bli självklar hur som helst. Det går inte att laga kötträtter hela tiden, det är respektlöst mot resten av naturen, mot våra kroppar och mot kreativiteten. Det går inte köpa frukt och grönt som överhuvudtaget inte är i säsong i Sverige eller ens i närliggande europeiska länder hur som helst. Ska detta göras är det vid särskilda tillfällen. Jag kan inte alltid laga mat extraordinär, vardagsvis kör jag så säsongsbetonat det går. Tråkigt ibland, ljuvligt många gånger. Mitt stora intresse för mat gör inte att jag får storhetsvansinne. Med mitt intresse finns också ett ansvar för vad det är jag faktiskt lagar. För mig är det centralt att respektera jorden som jag i min existens som människa är högst beroende av och inte ta för givet att allt jag "vill ha" och "behöver" alltid ska finnas. Ju mer jag lär mig av mat desto mindre beroende blir jag sensationella råvaror, som egentligen inte borde finnas mig tillgängligt året runt, för att skapa sanslöst god mat. Ju mer jag kan, ju fler tekniker jag lär mig och ju mer jag känner råvarorna, desto mer otroliga saker kan jag få till. 

Ta till exempel blomkål. En för många tråkig och även äcklig grönsak som jag det senaste året har kommit att tokälska! Jag rostar den i ugn och äter i en sallad, jag rostar den i ugn och mixar slät till soppa tillsammans med lök, vitlök och bönor och toppar med finhackat vinteräpple och rostade mandlar, jag kokar den med mjölk och grädde och mixar fluffig och krämig som puré till smörstekt fisk och jag äter den rå i små små små bitar blandad torkade tranbär, svarta linser, valnötter, rostad grönkål och en dressing på hemgjord senap, svensk honung och rapsolja.

Så, ta och kolla några avsnitt Junior Masterchef Australia och få lite matkärlek serverat!

Dom finns överallt.

Det är tur att det inte bara är jag som är ansvarig för att fylla den här bloggen med innehåll. Hade det varit så hade inget hänt här på en månad. Riktigt dåligt av mig om jag får säga det själv. Jag ska försöka bättra mig men tills dess blir det en mini-bloggning på mitt återkommande tema: Björnar!

När jag surfade runt på webben stötte jag på den här bilden på en vit björn. Eller vänta nu, är det verkligen bara en björn på bilden?

Nä nånting mer finns det allt där bak... Lite justeringar på kontrast och skärpa bekräftar mina misstankar.

Det är någonting som gömmer sig i bakgrunden.

Originalbilden är en av 2012 års vinnare i tävlingen Veolia Environment Wildlife Photography of the Year.

scenic world

senaste spellistan - flaskpost: SEND HELP

when I feel alive 
I try to imagine a careless life 
a scenic world where the sunsets are all 
breathtaking

Maten. Maten på faten.

Det var nyårsafton och det regnade hundar och katter, småspik. Men åh vad vi åt! Från första stund vi klev innanför dörren gick allt i matens tecken.
Kanapéer med gåslever och hemgjord leverpastej, champagne.
Laxcheviche med avokadoglass, pumpafrödipp och majschips. Volter av smaklycka!
Rimmad ungälgskalvfilé med mandelkräm som serverades med nävgröt, rimmat fläsk och lingon, rödvin.
Palsternackskräm toppat med krisp på fläsk, rostade kastanjer och syrligt äpple,  rödvinsås, blancherad grönkål vänd i smör serverat till rimmad vildsvinsstek och givetvis rödvin.
Matpaus efter detta för att lugna nerverna i form av flädergranité.
Tre sorters ostar serverades med portvin.
Desserten, finalen! Chokladkaka kompakt och mörk som natten med den godaste vaniljglass!

Det var en otrolig matupplevelse. Allt var såååå gott. Jag bugar och bockar och tackar alla kockar. Sen var det nytt år. På världens minsta vädringsbalkong med bubbel och glittriga partyhattar. Och det fortsatte att regna hundar och katter, småspik.

Det allmänna tillståndet av ingenting som uppstår efter intensiva dagar av mat, alkohol, umgänge och snor

Nu var det slut igen. Hej då julen! Ses om typ ett år.

Det går i ett va? Först JUL. Sen NYÅR. Sen fyller alla jävlar år helt plötsligt (även jag). I denna tid av återhämntning och inväntning av åldrandet sitter jag och panikpresterar akademisk text. Det innebär att mitt första blogginlägg på detta år, 2013 (UDDA ÅR! ÅH nej! Udda år ger mig rysningar, jag känner alltid att de är liiiite sämre än jämna. Jag som ska fixa så mycket i år, jag hoppas till tusen att uddheten inte kommer ivägen.) inte kommer innehålla något vettigt alls. All hjärnkraft går till viktigare saker.

Jag ger er således en bild på Queen Victoria, som 4-åring:

Allt är inte guld som glimmar (ibland är det bajs in disguise)

Hej bokbloggen. Jag är sjuk. Förkyld. Leaking mucus out of every orifice. Således på ganska dåligt humör. Därför tänkte jag gnälla av mig lite och skriva om en typ av böcker som vi hittills inte nämnt här på bloggy. Jag pratar om SKITBÖCKER. Inte böcker som helt uppenbart är kassa, lättsmälta underhållningsverk som man läser av samma anledning som man tittar på typ America's next top model - avslappnande lobotomi. Nej nej. Nu vill jag prata om de verkliga bovarna på biblioteken. Böckerna som LÅTSAS VARA BRA. De har seriösa omslag. De har citat från erkända författare eller kritiker som hyllar dem på framsidan. De kanske rent av är klassiker. Men skenet bedrar. Och efteråt så känner man sig duperad och rent förbannad över att man LURATS slösa tid på en bok som BORDE varit bra, men som visade sig vara förklätt BAJS.

VARNING UTFÄRDAS. 

A Discovery of Witches av Deborah Harkness
Jag kan erkänna direkt att jag inte trodde att detta skulle vara någon litterär höjdpunkt i mitt liv. Men spänning, mysterium, en kvinnlig akademiker i huvudrollen samt magi - det är typiskt sådant som jag kan götta ner mig i. När jag plockade upp denna tegelsten fick jag genast förnimmelser från The Witching Hour av Anne Rice, ett familjepos om häxor och förbannelser som sträckte sig över hundratals år och dussintals karaktärer. Det är en skräckroman som är bra i sin genre, och det var något sådant jag hoppades på med A Dsicovery of Witches.
Mina förhoppningar grusades o det grövsta. Denna bok är en jävla soppa av irriterande karaktärer som tar idiotiska beslut. De första hundra sidorna lovar spännande grejer, men de trådarna släpps sedan för vinden och ersätts av en skittråkig kärlekshistoria som är typ Bella och Edward i Twilight fast med äldre människor som gillar att dricka vin och gå på yoga ihop. Ofta. Alltså jag skojar inte: författaren beskriver hur hjältinnan och hennes astråkiga  vampyrpojkvän dricker vin och går på yoga FLERA GÅNGER. Man bara: is this real life? VEM SKRIVER OM SÅ TRÅKIGA SAKER HERREGUD. Som inte ens för handlingen frammåt en enda millimeter. Det enda som är tråkigare än att motionera själv är att LÄSA om folk som motionerar.

Jag slutade läsa boken i affekt när jag hade kanske 50 sidor kvar. Min sista smula tålamod var spenderad. Jag skrek rakt ut: JAG SKITER I HUR DET GÅR JAG HOPPAS ALLA DÖR OCH NI ALDRIG HITTAR DEN DÄR MAGISKA BOKEN ELLER VAD DET NU VAR NI SA ATT NI SKULLE GÖRA FÖR 400 SIDOR SEDAN.

The Pillars of the Earth av Ken Follett
Gjordes till TV-serie för några år sedan och folk på internet sa att den var bra (lita aldrig på folk på internet) så jag tog mig an boken. Ännu en tegelsten. Det är England på medeltiden och en rad sammanträffanden och vägar som korsas leder till att en pampig katedral ska byggas i någon lortig stad, minns ej vilken. Man får följa en handfull karaktärer kring detta projekt. En stenhuggare/arkitekt och hans familj, en munk, lite adel. ALLA ÄR HELT JÄVLA DUMMA I HUVUDET. Munken är den enda som är lite, lite okej. Men det hjälper inte, en sten kan inte hålla tillbaka en störtflod av bajs. Ingen är trovärdig som männsklig varelse för fem öre. De dumma är JÄTTEDUMMA, de onda är JÄTTEONDA, och de som inte gjort något blir straffade av de onda hela tiden för att det typ är medeltiden och det var så då. Eller nåt.

Boken börjar med att en kvinna dör av att föda barn i skogen. Hennes man och två äldre barn blir ledsna, slänger barnet på en hög med jord, och går där ifrån. Mannen är förkrossad... i ca en kvart tills det dyker upp en kvinna i mantel och inget under ur dimman och de ligger med varandra i en glänta. VÄNTA VA??? Sedan blir de ihop. "ok". Jag slutade läsa efter exakt halva boken då det sker en extremt brutal och i detalj beskriven våldtäkt mot en 15-årig flicka. Vidrigt. Onödigt. Misogynt.

De enda intressanta delarna i boken handlade om själva katedralen och hur den byggdes. Det hade jag lika gärna kunnat läsa om på wikipedia.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Tvingades läsa den i åttan. "Sjunk, båtjävel, sjunk" ljöd som ett mantra i mitt huvud. Återigen detta problem: eftersom den utspelar sig förr i tiden så måste alla karaktärer av någon anledning vara DUMMA I HUVUDET. När kom vi överens om detta? Jag ställer inte upp på det!
Synopsis/sensmoral: Fattiga smålänningar är för dåliga för att leva - när deras barn inte svälter ihjäl så äter de ihjäl sig - så de tar sitt pick och pack (typ en bibel och lite grus) och ger sig av till Amerikat. Hela boken utspelar sig på båten dit. Alla kräks. Alla är ledsna. Prästens fru dör och man bara YESSSS RÄTT ÅT DEN GUBBJÄVELN! Peter Jöback lär horans dotter att prata engelska i smyg. Mer spyor. Inlagd sill. Karl-Oskar är hoppfull, Kristina är skeptisk (spoiler alert: hela boksviten slutar med att hon FÖDER IHJÄL SIG. anar ett mönster här).