Rostad tomatsås. Och en energilös Bieber...

Alltså, jag sitter och är smart hela dagarna. Analyserar misslyckade organisationsprojekt med fokus på legitimeringsstrategier, men jag måste erkänna, just nu är jag lite trött.
Det är lite som om jag inte kan styra över min kropp, blicken fastnar i fönstret och stannar kvar där. Och tittar och ser inte och väntar och tankarna svävar iväg och plötsligt inser jag att jag måste göra rostad tomatsås på årets sista tomater!

*Jesus don't want me for a sunbeam*

Vilket jag också gör. Det gjorde mig inte till en lyckligare människa, kanske bara med några milllimeter, det blev en förbannat bra sås, utan jag är kvar i hopplösheten. Närmar mig nog det som kallas livskris. Livskris light kanske? Krisen är i sådana proportioner att jag förvandlades till en otroligt sur Justin Bieber look-alike.


Rostad tomatsås

• tomater efter behag
• flingsalt
• svartpeppar
• eventuella kryddor: hela vitlöksklyftor (behöver ej skalas), örter av olika slag
• ev. honung eller råsocker
• olivolja

Dela tomater i två. Ringla över oljan och resterande härligheter.
Ställ in plåten i en ugn som är ungefär 150 grader celsius.
Låt rosta i tre timmar ungefär. Tomaterna ska skrumpna ihop och få lite färg.
När du tycker det känns som rätt ögonblick, ta ut plåt och i omgångar mosar du tomaterna i en finmaskig sil. Detta för att bara få ut det såsiga och slippa kärnor och skal.
När alla tomater är igenomtryckta är du klar.
Frys in i lagoma portioner eller använd på direkten. Utmärkt till soppor, grytor, tomatsås (!) eller till ett ketchupkok eller kanske pulled pork.

Berlin, veckoslutet

Jag är hemkommen igen. Det är kallare och blötare här. Jag har på mig tjockare kläder här. Jag har mer tråkiga saker jag måste göra här.

I Berlin var det tidig höst. Boyfriendo hämtade mig på flygplatsen och så åkte vi hem och köpte apagod falafel i hålet i väggen alldeles bredvid lägenheten.

På lördagen gjorde vi en utflykt och hade med oss matsäck. Vi hittade ett orangeri som vi gillade och funderade på att sno. Vi såg fyra väldigt stora rovfåglar också. Och väldigt många slott. På det hela taget var det så där trevligt småborgligt som det bara kan bli.

Vi avslutade med sydamerikansk tapas i Neukölln med Kikki. Och drinkar med gurka och så lite billig öl och cava. Och försökte gå på en klubb som inte fanns. Eller gjorde den det?

Åt pocherade ägg till frulle på söndagen och gick och frös något förbannat. Rörde oss i en bana från ett fik till ett annat till en loppis. Drack kaffe två gånger, första gången som en jävla hipster, andra gången som en del av en fransk familj. Kikki var med då också. Det var min hungrigaste dag på länge. Åt bakelser för glatta livet och avslutade med en rågod hamburgare med surkål och BBQ-sås på White Trash. Pricken över i:et.

Mindre gött var det att behöva gå upp halv sex igår för att fånga flyget. Ovärt.

Bildkavalkad!

Jul-iver.

Ibland börjar jag med en bild utan att veta riktigt va det ska bli.
Polkagristräd? Varför inte.

Jag brukar inte vara en jul-ivrare men i höst har det bara kommit över mig. Det genomsyrar allt jag gör. Hela tiden tycker jag att jag känner doften av glögg och i morse när jag hörde att delar av Sverige skulle ha fått snö så sprang jag fram till fönstret full av hopp. Ingen snö här inte och ingen jul än på länge. Det är i alla fall skönt att veta att det kommer bli jul, det är nästan oundvikligt. Det är bara att vänta in det. I väntan på julen ritar jag polkagristräd och planerar julklappsinköp. Inga konstigheter.

Lite inzoomad.

Rödhårigt huvudbry

Ett kapitalt överflödigt inlägg. Ett inlägg om ingenting, om att det är fredag, om att det är faktiskt ganska najs, att jag ska iväg till Berra och käka falafel och dricka bärtz och att det snart är fest. Fest med tema KÄNDIS. Var en kändis. Var inte en kändis som är fiktiv. Fick stryka Sherlock direkt. Har nu sökt i Google på "famous redheads". Det var... intressant. Nu har jag hårfärgsångest. Kommer nog över det snart.
Här. Lyssna på en glad låt och ha en göddig helg.

Toppen-kroppen

Jag erkänner direkt: jag är lat! Jag önskar så att jag hade kunnat/orkat resonera så här kring detta ämne, den glada kroppen. Det gör jag i och för sig men det finns inte än på pränt, men det här är så bra formulerat så jag vill sprida vidare och dela med mig. (Genusfotografen är för övrigt alltid värd att läsa.)

Varför måste kroppen upplevas som ett fängelse för det som finns inuti, som är ens jag, varför måste kroppen ses som något enbart komiskt och aldrig tillåtas vara vackert?



Glada kroppar hjälper mot nakenchocker

Send out for whisky, baby, send out for gin

Jag har en ny favoritlåt. Blues Run the Game skrevs och spelades in av Jackson C. Frank i mitten av 60-talet. Frank gjorde bara ett album, men hans stil och folk-låtar inspirerade bland andra legendarer som Paul Simon och Nick Drake, som båda spelat in covers av just Blues Run the Game.

Franks privatliv kantades av tragedier. 15 av hans klasskamrater dog i en eldsvåda i hans skola där Frank själv skadades allvarligt, 11 år gammal. Han flyttade såsmåningom till England för försäkringspengarna, men hans mentala hälsa var i resten av hans liv instabil som bäst. När hans son dog av en ovanlig, ärftlig sjukdom blev Franks tillstånd värre. Han levde under perioder på gatan när han inte satt intagen på institution. Åter i USA blev han skjuten i ögat och förlorade synen. En vän hjälpte honom att flytta till Woodstock där han spelade in en samling demos. Hans enda album återutgavs på CD. Jackson C. Frank dog år 1999, 56 år gammal, av lunginflammation och hjärtstillestånd.

Maybe tomorrow, honey,

Someplace down the line,

I'll wake up older,

So much older, mama,

Wake up older

And i'll just stop all my trying.

Catch a boat to england, baby,

Maybe to spain,

Wherever i have gone,

Wherever i've been and gone,

Wherever i have gone

The blues are all the same.