Då är dagen här som du väntat på du kan plocka av din mask, ta ett andetag denna sista dag, öppna upp Pandoras ask

Jag vet inte om jag är bitter, cynisk, fatalist, foliehatt, nihilist eller bara uttråkad, men jag har liksom börja längta efter undergången. Allt tyder på att vi styrt denna skuta så åt helvete fel att vi redan passerat the point of no return. Det ända värdiga som kvarsår är total apokalyps, alternativ en renande skärseld och pånyttfödelse. Precis som när digerdöden fick Europa att ta klivet ut ur den förra medeltiden och in i renässansen tycks det mig dags för storstädning av planeten. Inget kalas utan kras. Man får ta det onda med det goda.

Alltså, det kommer såklart bli svindeppigt och jävligt äckligt när vi alla dör dränkta i floder av förorenat vatten från de utfiskade haven som bara stiger och stiger, rosslande och feberyra av antibiotikaresistenta bakterier och supervirus. Men det är ju vårt eget fel. Vi har varit så upptagna med att upprätthålla extrema klassamhällen och en global fri kapitalism som inneburit överkonsumtion hos de få och veritabla skitliv hos de många att vi glömt bort att vi är ett naket litet däggdjur som lever på nåder av moder natur och kosmos. Vi uppfann elden, bärväska, grävkäppen, spjutet, hjulet, jordbruket, byråkratin, kriget, ångmaskinen, symaskinen, förbränningsmotorn, dynamiten och atombomben och så trodde vi att vi var odödliga, att vi lagt hela skapelsen vid våra fötter. Och det hade vi kanske, en liten stund. Men i samma sekund kissade vi på den, kallade dens mamma för hora och tände eld på hela skiten. Så nu sitter vi här, i fritt fall, och väntar på att krossas mot marken som rusar mot oss.

Hold on to your butts.

Så glöm inte bort
att ditt liv är kort
och att döden är din vän
är det värt ett garv
är det bara larv
att ni ses nån gång igen

I den mörka natt
hörs ett lyckligt skratt
du kan plocka av din mask
gör så gott du kan
om din dröm försvann
slå igen Pandoras ask