The last rancid girl in a rancid world

Nedtyngd av såpass brutala white girl middleclass porblems just nu alltså SKJUT MIG I HUVUDET. Utöver den grunläggande "vad är mitt liv vad håller jag på med hjälp mig hjälp hjälp"-krisen så blev just idag EXTRA pissig på grund av att de (håll i er nu) håller på och pålar upp huset jag bor i så att det inte ska sjunka ner i leran som hela den här staden (this town, this town) vilar på. Okej. De har hållit på ett tag. Men JUST IDAG skulle jag tvätta i tvättstugan. Kommer ner för trappan från gården med två överfulla, blå IKEA-kassar. Smutsigt hår, mjukisbyxor. Ful om du tänker. Redan sur eftersom tvättmedlet visade sig vara så gott som slut när jag skakade de två paketen. Jag kliver ner... och möts av DET VÄRSTA LJUDET NÅGONSIN. Som en skrikande hadeshund, JÄTTE JÄTTE HÖGT. Tinnitushögt. De håller på och jobbar och typ borrar/suger upp skit/nånting EXAKT BREVID tvättstugan. Byggkillarna har hörselskydd. Det har inte jag. Jag kan inte bära två kassar tvätt och hålla för öronen samtidigt utan får stå som ett fult fån och vänta in en paus. Kommer ner tillslut. Någon har nyss satt på en omgång i en av maskinerna trots att min tvättid precis börjat. Jag drar igång de två andra. Hatar livet. Hatar tvätten. Hatar världen. Överväger att slänga resten av smutstvätten. Överväger att tända eld på tvättstugan. Överväger att lösa upp det sista tvättmedlet i en skopa vatten, dricka upp det och hoppas på döden.


Här är jag och en babyflodhäst på Berlins Zoo. Stay in your cage lil buddy. Du vill inte veta vad som väntar utanför.