The last rancid girl in a rancid world

Nedtyngd av såpass brutala white girl middleclass porblems just nu alltså SKJUT MIG I HUVUDET. Utöver den grunläggande "vad är mitt liv vad håller jag på med hjälp mig hjälp hjälp"-krisen så blev just idag EXTRA pissig på grund av att de (håll i er nu) håller på och pålar upp huset jag bor i så att det inte ska sjunka ner i leran som hela den här staden (this town, this town) vilar på. Okej. De har hållit på ett tag. Men JUST IDAG skulle jag tvätta i tvättstugan. Kommer ner för trappan från gården med två överfulla, blå IKEA-kassar. Smutsigt hår, mjukisbyxor. Ful om du tänker. Redan sur eftersom tvättmedlet visade sig vara så gott som slut när jag skakade de två paketen. Jag kliver ner... och möts av DET VÄRSTA LJUDET NÅGONSIN. Som en skrikande hadeshund, JÄTTE JÄTTE HÖGT. Tinnitushögt. De håller på och jobbar och typ borrar/suger upp skit/nånting EXAKT BREVID tvättstugan. Byggkillarna har hörselskydd. Det har inte jag. Jag kan inte bära två kassar tvätt och hålla för öronen samtidigt utan får stå som ett fult fån och vänta in en paus. Kommer ner tillslut. Någon har nyss satt på en omgång i en av maskinerna trots att min tvättid precis börjat. Jag drar igång de två andra. Hatar livet. Hatar tvätten. Hatar världen. Överväger att slänga resten av smutstvätten. Överväger att tända eld på tvättstugan. Överväger att lösa upp det sista tvättmedlet i en skopa vatten, dricka upp det och hoppas på döden.


Här är jag och en babyflodhäst på Berlins Zoo. Stay in your cage lil buddy. Du vill inte veta vad som väntar utanför.

Då är dagen här som du väntat på du kan plocka av din mask, ta ett andetag denna sista dag, öppna upp Pandoras ask

Jag vet inte om jag är bitter, cynisk, fatalist, foliehatt, nihilist eller bara uttråkad, men jag har liksom börja längta efter undergången. Allt tyder på att vi styrt denna skuta så åt helvete fel att vi redan passerat the point of no return. Det ända värdiga som kvarsår är total apokalyps, alternativ en renande skärseld och pånyttfödelse. Precis som när digerdöden fick Europa att ta klivet ut ur den förra medeltiden och in i renässansen tycks det mig dags för storstädning av planeten. Inget kalas utan kras. Man får ta det onda med det goda.

Alltså, det kommer såklart bli svindeppigt och jävligt äckligt när vi alla dör dränkta i floder av förorenat vatten från de utfiskade haven som bara stiger och stiger, rosslande och feberyra av antibiotikaresistenta bakterier och supervirus. Men det är ju vårt eget fel. Vi har varit så upptagna med att upprätthålla extrema klassamhällen och en global fri kapitalism som inneburit överkonsumtion hos de få och veritabla skitliv hos de många att vi glömt bort att vi är ett naket litet däggdjur som lever på nåder av moder natur och kosmos. Vi uppfann elden, bärväska, grävkäppen, spjutet, hjulet, jordbruket, byråkratin, kriget, ångmaskinen, symaskinen, förbränningsmotorn, dynamiten och atombomben och så trodde vi att vi var odödliga, att vi lagt hela skapelsen vid våra fötter. Och det hade vi kanske, en liten stund. Men i samma sekund kissade vi på den, kallade dens mamma för hora och tände eld på hela skiten. Så nu sitter vi här, i fritt fall, och väntar på att krossas mot marken som rusar mot oss.

Hold on to your butts.

Så glöm inte bort
att ditt liv är kort
och att döden är din vän
är det värt ett garv
är det bara larv
att ni ses nån gång igen

I den mörka natt
hörs ett lyckligt skratt
du kan plocka av din mask
gör så gott du kan
om din dröm försvann
slå igen Pandoras ask

Sist på bollen, eller "Carolina upptäcker en fantastisk bok från 2006"

Ingen jävla inledning: ALLA SKA LÄSA JELLICOE ROAD AV MELINA MARCHETTA. Jag vet att jättemånga redan gjort det, speciellt folk i Austrailen. Där har nog alla läst den. Där är den rena Sandor Slash Ida i den meningen, FAST BRA ISTÄLLET FÖR JÄTTEIRRITERANDE!

Jag har vetat om denna lilla guldskatt ett tag från flera tipsare, och jag har haft den i min ägo sedan bokmässan i höstat. Men eftersom jag alltid har 5 böcker halvt på gång och 400 böcker som jag köpt och inte läst och 13 böcker i min kundvagn på Adlibris så blir det ibland liksom inte av att man råkar börja på, så att säga, RÄTT BOK förens efter ett tag. Ibland tar det flera år. ANYWAY.

On the Jellicoe Road, som den heter i original, är en australiensisk ungdomsbok. Den har fått pris både på hemmaplan och i USA när den släpptes där år 2009. Hemma i Svedala ges den ut av det eminenta förlaget X-publishing. Den ska, enligt internet, typ kanske bli film. Författaren har i alla fall skrivit ett filmmanus. (obs att detta sista gör mig mer nervös än exalterad då jag minns hur det gick sist de filmade en australiensisk ungdomssuccé LEX IMORGON NÄR KRIGET KOM åh gud denna katastrof)

SÅ VAD ÄR GREJEN MED JELLICOE ROAD? Det ska jag tala om. Detta är ett så extremt bra exempel på varför ungdomslitteratur är en fantastisk genre. Känslorna svallar och sviktar, kasten mellan humor och djupaste sorg är tvära, ingen har någon jävla karriär som måste avhandlas i texten - man går rakt på pudelns kärna, det som alla böcker egentligen handlar om: LIVET. Här i klassiska teman som vänskap, kärlek, svek, längtan, minnet, ödet, tiden som en cirkel eller en liggande åtta som ständigt påverkar sig själv både framåt och bakåt.

Taylor Markham bor på en internatskola utanför en sömnig pyttestad på landsbygden. Hennes mamma släppte av henne på ett 7-eleven när hon har 11 år och drog sin kos, och sedan dess har Taylor försökt hantera sig själv och sin plats, eller icke-plats, i världen. På skolan rasar ett treenigt, strategiskt gerlliakrig mot ungdomarna som bor i staden Jellicoe och kadetterna som militärtränas en bit därifrån. En viktig person för Taylor försvinner iväg, oförlåtligt, och en annan person dyker upp igen. Lika obönhörligt som oundvikligt driver dessa två händelser Taylor ut på en fruktansvärt krävande men katharsisk resa.

Denna bok fick mig att gråta på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg. Men den fick mig också att skratta högt många gånger.

Köp den i julklapp till dig själv. Varsågod. God Jul.

Send out for whisky, baby, send out for gin

Jag har en ny favoritlåt. Blues Run the Game skrevs och spelades in av Jackson C. Frank i mitten av 60-talet. Frank gjorde bara ett album, men hans stil och folk-låtar inspirerade bland andra legendarer som Paul Simon och Nick Drake, som båda spelat in covers av just Blues Run the Game.

Franks privatliv kantades av tragedier. 15 av hans klasskamrater dog i en eldsvåda i hans skola där Frank själv skadades allvarligt, 11 år gammal. Han flyttade såsmåningom till England för försäkringspengarna, men hans mentala hälsa var i resten av hans liv instabil som bäst. När hans son dog av en ovanlig, ärftlig sjukdom blev Franks tillstånd värre. Han levde under perioder på gatan när han inte satt intagen på institution. Åter i USA blev han skjuten i ögat och förlorade synen. En vän hjälpte honom att flytta till Woodstock där han spelade in en samling demos. Hans enda album återutgavs på CD. Jackson C. Frank dog år 1999, 56 år gammal, av lunginflammation och hjärtstillestånd.

Maybe tomorrow, honey,

Someplace down the line,

I'll wake up older,

So much older, mama,

Wake up older

And i'll just stop all my trying.

Catch a boat to england, baby,

Maybe to spain,

Wherever i have gone,

Wherever i've been and gone,

Wherever i have gone

The blues are all the same.