vi skulle aldrig börjat odla

Människan är ett så jävla konstigt djur. Så tänker jag ganska ofta. Ibland kan man befinna sig i en helt "vanlig" situation, typ på en fotbollsmatch, i en flygplatskö, på ett seminarium, på Hemköp, och så tar man liksom ett mentalt steg åt sidan och applicerar ett så kallat DJURPERSPEKTIV på det hela. Och genast blir allt helt absurt, och ganska komiskt. Man ser det hela som en Attenboroughskt naturdokumentär där människodjuret observeras i sitt naturliga habitat. "Hanarna samlas i ett skålformat betongbygge för att beskåda en liten grupp fysiskt överlägsna exemplar som utför en ritualliknande, kompetitiv dans med hjälp av en läderkula. Hanarna utstöter stridsrop och rytmiska ljud och klapprörelser för att påverka ritualens utgång." Man undrar stilla: vad fan håller vi på med? Hur blev det såhär?

Lasse Berg. Mannen jag ska bli när jag blir stor.

Det kan min stora idol, journalisten och författaren Lasse Berg, svara på. I sina två böcker Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari redogör han, med hjälp av allt forskningsunderlag som hittills finns, för människordjurets evolutionära historia, och vidare hur vi kom att leva som vi gör idag. Här finns allt från arkeologiska fynd av våra urmödrar i Afrika till vikten av att en grupp människor kan röra sig gemensamt i takt till musik. Det viktigaste som Lasse Berg kommer fram till, enligt min mening, är att människan av naturen är god. Inte krigisk och hemsk, som man gärna kan tro om man ser sig om i den skitvärld som faller samman omkring oss just nu. Enligt Lasse kommer vår överlägsna särställning på planeten idag av att vi är bäst på att samarbeta och dela med oss inom gruppen. Vi är genetiskt kodade att ogilla när ett syskon får större kakbit än ett annat, eller när den som är sjuk och inte kan hjälpa till med jakten får mindre antilop till middag. I nästan 200 000 år levde vår art, homo sapiens, i nomadgrupper på omkring 30 personer som jagade och samlade föda för dagen. Vi hade knappt några ägodelar och inget bestämt område som var "vårt". Så fanns det inte heller några krig.

Men för cirka 20 000 år sedan började allt så sakteliga gå åt helvete. Eller, det beror väl lite hur man ser på det. En lång och hemsk istid gjorde jorden till en jobbig plats att leva på, och vi tvingades ändra våra metoder för att få mat. För 10 000 år sedan kom ännu en, dock kortare, istid, och efter den var det kört. Vi började odla spannmål, och blev således bofasta. Plötsligt behövde man spara mat. Då måste någon äga den. Och då kan den ena äga mer än den andre, hierarkin var ett faktum, det kokta fläsket var stekt.

Människorna blev fler. Men vi fick det också rövigare. Som jägare/samlare kunde vi fixa all mat vi behövde på 2-3 timmars dagligt arbete, sen var det chill-out time då vi berättade roliga historier och myste. Efter jordbrukets inträde var vi tvugna att jobba skiten ur oss för att få så det räckte. Vi blev sjukare, ledsnare, våldsamare, MINDRE till storleken pga den näringsfattigare födan. Men vi blev samtidigt fler. Nu är vi så jävla många att det inte ens är kul längre, och den stora majoriteten av oss jobbar i i-phonefabriker där det finns skyddsnät så att man inte ens kan hoppa från taket och göra slut på misären.

Sensmoralen som jag tar med mig från Lasse Bergs böcker är denna: VI SKULLE ALDRIG BÖRJAT ODLA. Vi har inte utvecklats evolutionärt i någon större bemärkelse sedan vi levde som nomader i Afrika. Vissa har blivit vita i hyn och kan dricka mjölk från kor, typ. Hurra. Vi hade allt vi behövde. Men det är ju så dags att komma på nu.