Detta tänker jag på

Jag tänker inte skriva en lång text med egna ord om detta. Jag har utkast på min dator, där jag börjat och börjat om för att försöka lyfta denna aspekt av våldtäktskulturen och av den syn samhället har på flickor, kvinnor och sexualitet. Det är något som har skavt i mig länge och som gör mig upprörd varje gång det dyker upp ett fall som leder till diskussion och en diskussion där all skuld läggs på offret, på kvinnan. Där en kvinnlig sexualitet och vilja till att utforska denna, är något som är otänkbart och rent ut sagt fel, så den förminskas, begränsas och trycks ner. SKÄMS OCH SKYLL ER SJÄLVA! Är väl det budskap som präntas in hos den grupp som kallas kvinnor.

Jag länkar här till några välformulerade inlägg om detta, inlägg som fångar de tankar jag själv bär på och har försökt att formulera.

Det är vi som är problemet

Tjejers sexualitet är fortfarande så tabubelagd att skammen få dem att vilja ta livet av sig

Dear Daily Mail aka Kvinnor porträtteras alltid som kött

Amanda Palmer var förr i värden en del av den underbara duon Dresden Dolls. "Coin-operated Boy" är en klassiker, en del av min musikaliska uppväxt och en del av mitt liv i Dublin under 2006. Idag turnerar hon solo och är även en del av en gudomlig förening (Neil Gaiman och hon är ett par <3! Neil Gaiman är även han en hjälte i mitt liv!)

Idag i mitt twitterflöde hade hon i lätt stresstillstånd lagt upp en video från en konsert i London, som hon höll igår faktiskt. Stressen berodde på att hon fruktade att videon snarast skulle tas bort på grund av dess innehåll. Jag var tvungen att kolla, givetvis. Och det är en briljant kommentar till den blahamedia och de skriverier som bara ser kvinnor som ingenting, jo eventuellt som KROPP KROPP KROPP. Och kroppen mäter deras värde i denna värld. Och skapar en känsla av skam över att kvinnor har en kropp och att den syns och tar plats och råkar ta plats och synas, fast det bara är en kropp och den behöver inte kommenteras överhuvudtaget. Så, här är videon! Lyssna, titta och njut av den magnifikt smarta texten och hennes humor och att det bara är så jävla inspirerande!

Den här videon är med hela bakgrunden:

Det här är mer bara låten. Och video:

Dear Daily Mail

And I say: HEY! WHAT'S GOING ON!?

Har skapat musiklista med verkligt bra musik och skön känsla, idag i mitt liv som frilansande student (vilket epitet! Skriker tårta på tårta, hahahaha!).

Här är då dagens sanning:

Twenty-five years and my life is still
Trying to get up that great big hill of hope
For a destination
And I realized quickly when I knew I should
That the world was made up of this brotherhood of man
For whatever that means
And so I cry sometimes
When I'm lying in bed
Just to get it all out
What's in my head
And I am feeling a little peculiar
And so I wake in the morning
And I step outside
And I take a deep breath and I get real high
And I scream at the top of my lungs
What's going on?
And I say, hey hey hey hey
I said hey, what's going on?
ooh, ooh ooh
and I try, oh my god do I try
I try all the time, in this institution
And I pray, oh my god do I pray
I pray every single day
For a revolution
And so I cry sometimes
When I'm lying in bed
Just to get it all out
What's in my head
And I am feeling a little peculiar
And so I wake in the morning
And I step outside
And I take a deep breath and I get real high
And I scream at the top of my lungs
What's going on?
And I say, hey hey hey hey
I said hey, what's going on?
Twenty-five years and my life is still
Trying to get up that great big hill of hope
For a destination 

// 4 Non Blondes

Polly wants a cracker

Jag visste att det var något viktigt i mitt liv som jag hade glömt. Den ligger i en liten låda, i en stor låda, size liten lägenhet, i en industripark i Göteborg och när jag inte har sett dess rygg på flera år, så har den försvunnit från mitt medvetande. Jag talar självklart om Nirvana och om skivan "Nevermind". Sönderspelad, sönderälskad, sjukt mycket alldeles för mainstream och icke-unik för fem öre, så var den i alla fall den första skiva av Nirvana som jag ägde. Och jag totalälskade den! Det gör jag fortfarande och nu har den trätt fram ur dimman och förgyller mina ändlösa studietimmar på biblioteket. När jag väl kommer tillbaka till Göteborg och tömmer den där jävla jättelådan någon gång, ska CD:n få hedersplats och synas överallt ifrån.

Hör upp! Viktigt onödigt vetande

Jag är fortfarande i Berlin <3. Idag har vi varmare här än BUENOS AIRES! YES!






Var bara det jag ville säga.

Best of Bokhyllan

Hej pretentiösa bokbloggen! Jag tänkte göra som Ranelid och skänka dig mina vackraste ord. Men inte mina ord, egentligen. Andras ord som jag snubblat på i böcker, som fått mig att haja till. Läsa en gång till. De där orden och meningarna som resonerar hela vägen ner i mina djupaste vrår och stannar kvar där länge. Som en fin tavla, fast med bokstäver och lättare att bära med sig. Varsågod, jag ger dig Carolinas bästa bokcitat:


Ur Maurice av E M Forster
"They were his last words, because Maurice had disappeared thereabouts, leaving no trace of his presence except a little pile of the petals of the evening primrose, which mourned from the ground like an expiring fire. To the end of his life Clive was not sure of the exact moment of departure, and with the approach of old age he grew uncertain whether the moment had yet occurred. The Blue Room would glimmer, ferns undulate. Out of some eternal Cambridge his friend began beckoning to him, clothed in the sun, and shaking out the scents and sounds of the May term."


Ur The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There av Catherynne M Valente
"Hearts are difficult creatures, which is why children are spared the trouble of them. Hearts set about finding other hearts the moment they are born, and between them, they weave nets so frightfully strong and tight that you end up bound forever in hopeless knots, even to the shadow of a beast you knew and loved long ago."


Ur Cloud Atlas av David Mitchell
“Strip back the beliefs pasted on by governesses, schools, and states, you find indelible truths at one's core. Rome'll decline and fall again, Cortés'll lay Tenochtitlán to waste again, and later, Ewing will sail again, Adrian'll be blown to pieces again, you and I'll sleep under the Corsican stars again, I'll come to Bruges again, fall in and out of love with Eva again, you'll read this letter again, the sun'll grow cold again. Nietzsche's gramophone record. When it ends, the Old One plays it again, for an eternity of eternities.” 


Ur Wide Sargasso Sea av Jean Rhys
“I hated the mountains and the hills, the rivers and the rain. I hated the sunsets of whatever colour, I hated its beauty and its magic and the secret I would never know. I hated its indifference and the cruelty which was part of its loveliness. Above all I hated her. For she belonged to the magic and the loveliness. She had left me thirsty and all my life would be thirst and longing for what I had lost before I found it.” 


Ur The Princess Bride av William Goldman
“Do I love you? My God, if your love were a grain of sand, mine would be a universe of beaches.” 

“Life is pain, highness. Anyone who says differently is selling something.” 

~*~

Det finns såklart tusen och åter tusen till. Men för att ingen ska somna så får det räcka nu, och för att det alltid måste finnas en bild för alla som hatar bokstäver så avslutar jag med Bruce Springsteen utan tröja:

Det allmänna tillståndet av ingenting som uppstår efter intensiva dagar av mat, alkohol, umgänge och snor

Nu var det slut igen. Hej då julen! Ses om typ ett år.

Det går i ett va? Först JUL. Sen NYÅR. Sen fyller alla jävlar år helt plötsligt (även jag). I denna tid av återhämntning och inväntning av åldrandet sitter jag och panikpresterar akademisk text. Det innebär att mitt första blogginlägg på detta år, 2013 (UDDA ÅR! ÅH nej! Udda år ger mig rysningar, jag känner alltid att de är liiiite sämre än jämna. Jag som ska fixa så mycket i år, jag hoppas till tusen att uddheten inte kommer ivägen.) inte kommer innehålla något vettigt alls. All hjärnkraft går till viktigare saker.

Jag ger er således en bild på Queen Victoria, som 4-åring:

Allt är inte guld som glimmar (ibland är det bajs in disguise)

Hej bokbloggen. Jag är sjuk. Förkyld. Leaking mucus out of every orifice. Således på ganska dåligt humör. Därför tänkte jag gnälla av mig lite och skriva om en typ av böcker som vi hittills inte nämnt här på bloggy. Jag pratar om SKITBÖCKER. Inte böcker som helt uppenbart är kassa, lättsmälta underhållningsverk som man läser av samma anledning som man tittar på typ America's next top model - avslappnande lobotomi. Nej nej. Nu vill jag prata om de verkliga bovarna på biblioteken. Böckerna som LÅTSAS VARA BRA. De har seriösa omslag. De har citat från erkända författare eller kritiker som hyllar dem på framsidan. De kanske rent av är klassiker. Men skenet bedrar. Och efteråt så känner man sig duperad och rent förbannad över att man LURATS slösa tid på en bok som BORDE varit bra, men som visade sig vara förklätt BAJS.

VARNING UTFÄRDAS. 

A Discovery of Witches av Deborah Harkness
Jag kan erkänna direkt att jag inte trodde att detta skulle vara någon litterär höjdpunkt i mitt liv. Men spänning, mysterium, en kvinnlig akademiker i huvudrollen samt magi - det är typiskt sådant som jag kan götta ner mig i. När jag plockade upp denna tegelsten fick jag genast förnimmelser från The Witching Hour av Anne Rice, ett familjepos om häxor och förbannelser som sträckte sig över hundratals år och dussintals karaktärer. Det är en skräckroman som är bra i sin genre, och det var något sådant jag hoppades på med A Dsicovery of Witches.
Mina förhoppningar grusades o det grövsta. Denna bok är en jävla soppa av irriterande karaktärer som tar idiotiska beslut. De första hundra sidorna lovar spännande grejer, men de trådarna släpps sedan för vinden och ersätts av en skittråkig kärlekshistoria som är typ Bella och Edward i Twilight fast med äldre människor som gillar att dricka vin och gå på yoga ihop. Ofta. Alltså jag skojar inte: författaren beskriver hur hjältinnan och hennes astråkiga  vampyrpojkvän dricker vin och går på yoga FLERA GÅNGER. Man bara: is this real life? VEM SKRIVER OM SÅ TRÅKIGA SAKER HERREGUD. Som inte ens för handlingen frammåt en enda millimeter. Det enda som är tråkigare än att motionera själv är att LÄSA om folk som motionerar.

Jag slutade läsa boken i affekt när jag hade kanske 50 sidor kvar. Min sista smula tålamod var spenderad. Jag skrek rakt ut: JAG SKITER I HUR DET GÅR JAG HOPPAS ALLA DÖR OCH NI ALDRIG HITTAR DEN DÄR MAGISKA BOKEN ELLER VAD DET NU VAR NI SA ATT NI SKULLE GÖRA FÖR 400 SIDOR SEDAN.

The Pillars of the Earth av Ken Follett
Gjordes till TV-serie för några år sedan och folk på internet sa att den var bra (lita aldrig på folk på internet) så jag tog mig an boken. Ännu en tegelsten. Det är England på medeltiden och en rad sammanträffanden och vägar som korsas leder till att en pampig katedral ska byggas i någon lortig stad, minns ej vilken. Man får följa en handfull karaktärer kring detta projekt. En stenhuggare/arkitekt och hans familj, en munk, lite adel. ALLA ÄR HELT JÄVLA DUMMA I HUVUDET. Munken är den enda som är lite, lite okej. Men det hjälper inte, en sten kan inte hålla tillbaka en störtflod av bajs. Ingen är trovärdig som männsklig varelse för fem öre. De dumma är JÄTTEDUMMA, de onda är JÄTTEONDA, och de som inte gjort något blir straffade av de onda hela tiden för att det typ är medeltiden och det var så då. Eller nåt.

Boken börjar med att en kvinna dör av att föda barn i skogen. Hennes man och två äldre barn blir ledsna, slänger barnet på en hög med jord, och går där ifrån. Mannen är förkrossad... i ca en kvart tills det dyker upp en kvinna i mantel och inget under ur dimman och de ligger med varandra i en glänta. VÄNTA VA??? Sedan blir de ihop. "ok". Jag slutade läsa efter exakt halva boken då det sker en extremt brutal och i detalj beskriven våldtäkt mot en 15-årig flicka. Vidrigt. Onödigt. Misogynt.

De enda intressanta delarna i boken handlade om själva katedralen och hur den byggdes. Det hade jag lika gärna kunnat läsa om på wikipedia.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Tvingades läsa den i åttan. "Sjunk, båtjävel, sjunk" ljöd som ett mantra i mitt huvud. Återigen detta problem: eftersom den utspelar sig förr i tiden så måste alla karaktärer av någon anledning vara DUMMA I HUVUDET. När kom vi överens om detta? Jag ställer inte upp på det!
Synopsis/sensmoral: Fattiga smålänningar är för dåliga för att leva - när deras barn inte svälter ihjäl så äter de ihjäl sig - så de tar sitt pick och pack (typ en bibel och lite grus) och ger sig av till Amerikat. Hela boken utspelar sig på båten dit. Alla kräks. Alla är ledsna. Prästens fru dör och man bara YESSSS RÄTT ÅT DEN GUBBJÄVELN! Peter Jöback lär horans dotter att prata engelska i smyg. Mer spyor. Inlagd sill. Karl-Oskar är hoppfull, Kristina är skeptisk (spoiler alert: hela boksviten slutar med att hon FÖDER IHJÄL SIG. anar ett mönster här).

Åsiktsguiden, eller "Hur jag slutade oroa mig och lärde mig att hata allt"

Herregud. Jag insåg att jag inte ens hade ett inlägg på första sidan av dis here blogg. EJ OK. Jag har korsat den tunna, blåa ARBETSLINJEN och den tar helt död på all inspirado och kreativa bloggdrift. Speciellt veckor som denna då jag går upp fem, pendlar till BORÅS, webbar hela dagen, kommer hem fem, dör bleka trötthetsdöden, är sur tills läggdags, kollapsar. Men! Jag är så JÄVLA TACKSAM för mitt vikariat! Tro aldrig annat.

I alla fall. Allt mitt huvud fylls med dagarna i ända är, naturligt nog, nyheter. Så jag tänkte dra en snabb tyckar-lista över senaste tidens storsnackisar. Vill du framstå som en god och förnuftig person? Tyck då såhär:

SD brakar ihop: ...
Gaza: Ponera David vs. Goliath. VEM FAN HEJAR PÅ GOLIATH?
Klimathotet är ännu mer ett faktum: Naturen är redan körd. Det är vårt fel. Sluta bilpendla! Sluta slänga mat! Sluta köpa ny mobil om din gamla funkar, herregud vad är det för fel på dig!
Zlatan: Four for you Zlatan Coco, you go Zlatan Coco. Nästa gång: gör så när vi har nåt att vinna på det. Thx.
Stig Larsson: Denna person är alltså erkänd pedofil? Och någon typ av författare, som gillar att skriva om att han våldtar folk och vill ligga med barn? Ok, jag ska bara ringa ett samtal, be right back... WOOP WOOP IT'S DA SOUND OF DA POLICE.
Rihanna och Chris Brown: Bää för Riri, boo för CB, boo för att hon tar honom tillbaka. MEN: boo för att recensenter förebrår henne för att vara en "dålig förebild". HAN är en dålig fucking förebild. Hon gör som hon vill, tar ett uppenbart värdelöst beslut men BRYTER INTE MOT LAGEN GENOM ATT FÖRSÖKA DÖDA NÅGON. Det är inte hon som är problemet här.
Årets julklapp: DIN MAMMA är årets julklapp.

Där här ni veckans Åsiktsguiden. Håll till godo. (Disclaimer: Jag har alltid rätt)

Trevlig helg.

apropå trafik

Jag kan inte låta bli att göra en ytterst liten kommentar kring de senaste veckornas skriverier om Västlänk och vägbygge och tåg och cyklar och annat tjafs, som har florerat i vår stads lokalblaska. Jag tycker mig se typexempel på den mänskliga naturens ovilja till förändring och rädsla för inskränkt frihet vart jag än vänder mig. Eller åtminstone när jag läser dagstidningen. Folk är så upprörda så det står spön i backen.
Som den skolade statsvetare jag är, är jag givetvis alltid intresserad av att granska makten. Jag kan mycket väl tänka mig att beslut som har fattas kring vår stads framtida trafikfrågor inte alltid har varit hundraprocentigt underbyggda eller det "bästa" beslutet möjligt att fatta. Det jag däremot reagerar på är hur det är hela stämningen, den totala inställningen till dylika projekt som någonstans börjar anta en form av okunskap och allmänt missnöje. Jag får med mig en känsla av att det kunde ha varit vilken utformning som helst på exempelvis Västlänken och att detta ändå hade fått folk att gå i taget och skriva arga, obehagliga brev till beslutsfattare. Det är något annat som är på gång här, något större.

Bilen och dess starka koppling till FRIHET är säkerligen en komponent att ha i åtanke. Detta fordon har så länge som det existerat varit mer än ett objekt, det har varit en symbol. Spontanitet, bestämmandet över sin egen tid, friheten, FARTEN. Det är ett laddat område att ta sig in på, bilen och dess utrymmeskrävande tillvaro. Att folk reagerar är att förvänta sig. Jag önskar bara att det var fler som lyfte fram det större perspektivet, som resonerade kring beslutsfattandet för att få fram båda sidor.
Beslut likt de som fattats och ska fattas kring Göteborgs framtida utveckling, utbredning, existens, är av oerhörd vikt. Inskränkningen av bilen i stadens kärna är ett måste. Det innebär att vi kan få den typ av stad vi vill ha, vi bygger upp stadens resiliens, vi har en möjlighet att göra den mer jämlik, vi gör oss inte permanent beroende av en typ av färdmedel.

Så, nu har jag utnyttjat min demokratiska rättighet att fritt få uttrycka mig. Det spelar ingen roll hur dåligt mitt språk är eller hur osammanhängade mitt resonemang ter sig, jag har ändå rätt att få ur mig skiten.

Nu var det gjort, så nu blir det en kaka till.

vi skulle aldrig börjat odla

Människan är ett så jävla konstigt djur. Så tänker jag ganska ofta. Ibland kan man befinna sig i en helt "vanlig" situation, typ på en fotbollsmatch, i en flygplatskö, på ett seminarium, på Hemköp, och så tar man liksom ett mentalt steg åt sidan och applicerar ett så kallat DJURPERSPEKTIV på det hela. Och genast blir allt helt absurt, och ganska komiskt. Man ser det hela som en Attenboroughskt naturdokumentär där människodjuret observeras i sitt naturliga habitat. "Hanarna samlas i ett skålformat betongbygge för att beskåda en liten grupp fysiskt överlägsna exemplar som utför en ritualliknande, kompetitiv dans med hjälp av en läderkula. Hanarna utstöter stridsrop och rytmiska ljud och klapprörelser för att påverka ritualens utgång." Man undrar stilla: vad fan håller vi på med? Hur blev det såhär?

Lasse Berg. Mannen jag ska bli när jag blir stor.

Det kan min stora idol, journalisten och författaren Lasse Berg, svara på. I sina två böcker Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari redogör han, med hjälp av allt forskningsunderlag som hittills finns, för människordjurets evolutionära historia, och vidare hur vi kom att leva som vi gör idag. Här finns allt från arkeologiska fynd av våra urmödrar i Afrika till vikten av att en grupp människor kan röra sig gemensamt i takt till musik. Det viktigaste som Lasse Berg kommer fram till, enligt min mening, är att människan av naturen är god. Inte krigisk och hemsk, som man gärna kan tro om man ser sig om i den skitvärld som faller samman omkring oss just nu. Enligt Lasse kommer vår överlägsna särställning på planeten idag av att vi är bäst på att samarbeta och dela med oss inom gruppen. Vi är genetiskt kodade att ogilla när ett syskon får större kakbit än ett annat, eller när den som är sjuk och inte kan hjälpa till med jakten får mindre antilop till middag. I nästan 200 000 år levde vår art, homo sapiens, i nomadgrupper på omkring 30 personer som jagade och samlade föda för dagen. Vi hade knappt några ägodelar och inget bestämt område som var "vårt". Så fanns det inte heller några krig.

Men för cirka 20 000 år sedan började allt så sakteliga gå åt helvete. Eller, det beror väl lite hur man ser på det. En lång och hemsk istid gjorde jorden till en jobbig plats att leva på, och vi tvingades ändra våra metoder för att få mat. För 10 000 år sedan kom ännu en, dock kortare, istid, och efter den var det kört. Vi började odla spannmål, och blev således bofasta. Plötsligt behövde man spara mat. Då måste någon äga den. Och då kan den ena äga mer än den andre, hierarkin var ett faktum, det kokta fläsket var stekt.

Människorna blev fler. Men vi fick det också rövigare. Som jägare/samlare kunde vi fixa all mat vi behövde på 2-3 timmars dagligt arbete, sen var det chill-out time då vi berättade roliga historier och myste. Efter jordbrukets inträde var vi tvugna att jobba skiten ur oss för att få så det räckte. Vi blev sjukare, ledsnare, våldsamare, MINDRE till storleken pga den näringsfattigare födan. Men vi blev samtidigt fler. Nu är vi så jävla många att det inte ens är kul längre, och den stora majoriteten av oss jobbar i i-phonefabriker där det finns skyddsnät så att man inte ens kan hoppa från taket och göra slut på misären.

Sensmoralen som jag tar med mig från Lasse Bergs böcker är denna: VI SKULLE ALDRIG BÖRJAT ODLA. Vi har inte utvecklats evolutionärt i någon större bemärkelse sedan vi levde som nomader i Afrika. Vissa har blivit vita i hyn och kan dricka mjölk från kor, typ. Hurra. Vi hade allt vi behövde. Men det är ju så dags att komma på nu.

Heston

Mat. Kemi. Konst. Vulgärt, ja. Smart, absolut. Och så otroligt gott!

Jag har blivit kompis med herr Blumentahl, den galna kocken från The Fat Duck. Det trodde jag aldrig, men han har en charm som är svår att motstå och är så förbannat påhittig. Okej, skit i alla hans upptåg med trädgårdredskap i köket och kemiutrustning, det är hans kunskap om råvarorna som räknas.

Dagens förmiddagskaffe-TV: How to cook like Heston - chocolate

GAL I GOT DA RIGHT TACTICS 2 TURN U ON

Hej bokbloggen! Här är två grejer jag läst på sista tiden och vad jag tyckte om dem:

Ur Robert Redford-versionen från 70-talet. Daisy super i klädsam strassmössa.

The Great Gatbsy av F. Scott Fitzgerald
En klassiker, speciellt i amurrca där den betraktas som en hörnsten i den inhemska kanonen. Fitzgerald skriver om sin egen tid: den dekadenta "förlorade" generationen som festar bort sina liv i väntan på nästa världskrig. Varje generation vill gärna tro sig vara de mest förtappade storsuparna som världen skådat. Men om Jay Gatsbys flerdagarspartyn på Long Island är något att gå på så känner jag att vi på det nya 10-talet aint got nothing on the jazz age.
Självklart hanldar boken om mer än bara champagnefontäner och flappers som badar i poolen med paljetterna på. Längtan utan att ha något att längta efter, disillusion och den förblindande jakten på Den Amerikanska Drömmen förkroppsligas i en samling tragiska, rika idioter. Språket är gnistrande. Hel klart värd bok. Läs den! Det går ganska fort.

Det är mannen på bilden som har skrivit boken. Jag vet dock inte vad det står, jag hade IG-varning i franska.

Främlingen av Albert Camus
Jag hade gett denna nyöversättning titeln "No1curr". Inte för att ingen bryr sig om boken (alla jag känner älskar den) utan för att det summerar hela handlingen och huvudpersonens inställning till allt. Sin mamma, sin flickvän, sig själv, hela sitt jävla liv. Han verkar ha det ganska gött ändå, han bor i Algeriet, åker och badar hela tiden, går på bio, dricker vin. Men han bara BRYR SIG INTE. Vad för sjuka grejer som än händer så är han helt "... no1curr". Lite aspig, men inte riktigt. OTOROLIGT provocerande i sin likgiltighet. Men! Eftersom den här boken är en typ övning i existensialism och ska utforska det mänskliga och sånt så är det MENINGEN att du ska tycka så, för sedan vänds det på steken och de karaktärer som börjar hetsa om hur likgiltig vår hjälte är blir de störiga. Camus rycker under mattan och bara "ha! vad tycker du egentligen? får man vara såhär bedövad mot allt? finns själen? vem bestämmer vad som är moral? va? VA?"
Bravo, Albert. Men jag skulle kalla detta långnovell och inte roman. Och det är ju inte direkt mysläsning. Men kör för fan, låt din hjärna bli messed with av en klurig fransos.

Jag hade tänkt skriva om en annan bok som är så jävla bra att jag långsam-läst den i typ nio månader för att den inte skulle ta slut, men den förtjänar fan sitt eget inlägg. Dessutom är den OMG inte skönlitterär! STAY TUNED.

Ett P.S.

Visste ni föressten att det är den här sexy beast'en som är ansvarig för de fina färgsfärerna i mitt förra inlägg? Han hette Philipp Otto Runge och var en riktig romantiker. En tysk sådan. Han kunde sina färger han och la dessutom mycket vikt vid dom. Religiös som han var fick färgerna betyda saker som Gud (blått), Jesus (rött) och den heliga Anden (gult). Treenigheten = RGB.
När han inte satt och kom på smarta färgsfärer målade och etsade han. Här nedan kan du se hans verk Der Morgen. Pampigt värre.

H.P.

Jag har lånat ut de tre första böckerna om Harry Potter till min boyfriendos storasyrra. Jag är så otroligt pepp på att få reda på vad hon tycker!

Jag ska tvinga henne att gästblogga om det hela. Jag hoppas att hon tycker mest om HP and the Prisioner of Azkaban.