Det är ett spel och jag vill inte vara med

Tänk dig att Battle Royal, Flugornas Herre och Nordkorea fick ett barn som växte upp i Amurrca och fick titta på för många high school-filmer. Där har du Hungerspelen. Typ.

Jag minns inte hur jag hörde talas om boken första gången, men jag vet att när jag började läsa var alla tre i trilogin redan utgivna och hade galna fans. I vilket fall kan jag aldrig motstå young adult-fenomen, så jag gick till biblioteket och tågade skamlöst (som så många gånger förr) till engelska tonårshyllorna och knep mig ett exemplar.

Några timmar senare var boken utläst och där låg jag med hjärtklappning, andan i halsen och glansig blick. Det var ingen storartad litterär upplevelse, men helvete va spännande! Handlingen lite löst går ut på att i framtiden har vår världsordning sedan länge försvunnit i ett ondskefullt moln av miljöförstöring och krig, och på den nordamerikanska kontinenten finns nu landet Panem. Det är en totalitär stat där innevånarna i huvustaden lever i lyx och överflöd medan folket i de tolv kringliggande distrikten jobbar och sliter och svälter. Distrikten försökte sig på revolution en gång, men misslyckades, och som straff för detta tvingas varje distrikt offra en pojke och en flicka mellan 12 och 18 varje år. Alla distriktens tributes får sedan slåss i ett direktsänt gladiatorspel; en bisarr och fruktansvärd dokusåpa där en vinnare koras efter att alla andra deltagare är döda. Party time, right? You know it. Bokens huvudkaraktär och berättarröst heter Katniss Everedeen och kommer från distrik 12, som är en kolgruveområde. Hennes pappa dog i gruvan när hon var yngre, och sedann dess har hon tagit ansvar för sin syster och håglösa mamma. När det är dags för årets Hungerspel-lotteri, där distrikt 12s två tributes ska väljas, dras Katniss systers namn. Hon är en späd 12-åring som garanterad hade dött inom 30 sek. Katniss gör det enda rätta och tar frivilligt hennes plats.

Efter sträckläsningen var jag uppe i varv. Denna tweenbok hade prickat ett gäng ingredienser som tilltalade mig skarpt:

- Cliffhangers! Varje kapitel slutar i en = omöjligt att sluta läsa.

- Makeovers! Tyra hade varit stolt över dessa H-to-T-transformationer. Inte för att någon karaktär är ful från början – de får bara lite hjälp på traven att bli mer TV-vänliga.

- Ultravåld! Spegeln speglar ännu en spegel när man som läsare/tittar ryser åt det makabra i underhållningsmord samtidigt som man rycks med i spänningssekvenserna och låter sig underhållas ändå.

- Matbeskrivningar! I sann "Vi Fem"-tradition bjussar författaren på härlig bokstavsmat, inte minst hjältinnans favorit lamb stew. Som en kontrast till de magra förhållandena i början av boken blir överflödet så mycket mer påtagligt när det i detalj beskrivs av ett berättarjag som svultit hela sitt liv.

- Kärlek som är svår men inte allt här i världen! Alla tonårsserier ska tvångsmässigt ha sina kärleksbekymmer och ödeskyssar. I Hungerspelen är romantiska känslor en plot device som används på ett annorlunda, och inte så jävla mysigt sätt. Här är kärlek ett spel för gallerierna och en överlevnadsstrategi på samma gång. Något man inte har råd att unna sig på riktigt.

Men bäst av allt är såklart KATNISS. Hon är, likt min homeboy Harry Potter, en perfekt hjältekaraktär. Inte bäst på allt, inte överdrivet smart, men besitter en handfull avgörande talanger och en hel de tur. Hon är av naturen ganksa okarismatisk och reserverad, men hon kan skjuta en ekorre i ögat med pil och båge på 100 meters avstånd mitt i natten när det blåser kuling. Typ! Anledningen till att man gillar Katniss är att hon har svårt att skärpa sig i fint sällskap, att hon är sjukt målmedveten och att hon är tempramentsfull men inte arrogant. Hon bryr sig om det som är viktigt och skiter i resten. Inne i spelen tvingas hon dock lära sig att ge publiken vad de vill ha, trots att det går emot hennes instinkter.

Men det finns en sak till med Katniss. HON ÄR TJEJ. Sinnessjukt, jag vet? I takt med att Hollywood har minskat antalet filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare, och antalet kvinnor i film över huvud taget, stadigt sedan 80-talet blir förvåningen varje gång något med en kvinna i faktiskt funkar kommersiellt mer påtaglig. Alla bara SHIT EN MED PATTAR I EN ACTIONRULLE WHAAAAT. Som om Kill Bill, Alien, Tomb Raider, Terminator etc aldrig funnits. Jag blir liksom ledsen och glad på samma gång. Glad för att varje film som Hungerspelen ger mig hopp om en bättre dag, ledsen för att världen seriöst blivit SÄMRE under min livstid. Det är dags för en verklighetens Katniss att skjuta äpplet ur Hollywoods griljerade gris-mun en gång för alla. Get 'em, girl.