Overksam

Jag har idag inte gjort något vettigt. Igen. Men jag orkar då rakt inte tvinga er att ta del av mina våndor som nybliven vuxen med nypiercade öron, inget arbete och bara massa ytliga problem. Jag delar istället två högst intressanta artiklar/ krönikor med er. Som ni verkligen borde läsa. Om ni nu har tid i era liv fyllda av liv, jobb, umgänge, pendling, familj, kärestor, vettiga saker att göra:

Female purity is bullshit

"Vi är ekologiska analfabeter"


Hej då.

8 M A R S

Idag kära läsare är det internationella kvinnodagen. För alla er som befinner er i Göteborg, gå och lyssna på de öppna seminarierna på Göteborgs Universitet för de verkar onekligen intressanta, aktuella och vettiga. Göteborgs Universitet och kvinnodagen
Börjar med tillförlitlig akademisk kvart vid nio.

Jag själv kommer ej kunna närvara eftersom mitt liv kräver min uppmärksamhet på annat håll. Jag vill inte heller säga grattis denna dag. Grattis alla kvinnor, vad då? Jag förstår inte riktigt. Ett grattande tenderar att flytta fokus från det viktiga frågorna. Det blir liksom ett jippo istället. Kvinnofrågan är inget jippo. Inte så att jag inte tycker att kvinnan är bra men det är väl för det första självklart och behöver väl inte en särskild dag men också så finner jag det krystat att hylla något så där bara rakt av ENDAST EN DAG på året och är inte den här dagen snarare till för att uppmärksamma kvinnors situation i världen, i Sverige och öppna för diskussion och breddning av kunskap kring detta ämne? Nej, ni får inget grattis från mig. Däremot lite mer tips.

Exempelvis ska alla se detta program från SVT med Nina Björk:
"Min sanning - Nina Björk"

Sen kan vi ju alla springa och köpa Maria Svelands nyutkomna bok "Hatet - en bok om antifeminism" eller läsa om "Bitterfittan".


Och titta på henne i Go'kväll från igår, cirka 5 minuter och 55 sekunder in.

Och sen inte sluta tänka på kvinnofrågan bara för att den 8:e mars är slut. Det är fråga som måste tänkas på varje dag. Och arbetas för och med varje dag.

Vi avslutar med "vår nya nationalsång" som en vän uttryckte det:

Så jävla PK!


Tack och hej från oss alla!

En hälsning från mitt andra land

Utanför huset i Montevideo, bärandes på kotunga, på väg mot barnkalas.

Jag har ju redan nämnt Uruguay för er. Jag har en särskild kärlek för det landet. Det är som om det är mitt andra hemma, en plats där jag mår bra. Att vara hos mina vänner i Montevideo är väldigt speciellt och otroligt viktigt för mig.

Hela det här inlägget är mest en godnatthälsning. Det blir inte så mycket mer än så här. Lyssna nu på detta reportage om Uruguay från Studio Ett. Jag får en knasig form av hemlängtan när jag hör det här.

Uruguay och återvändare

ÅRETS JULKLAPP (är inte din mamma)

På riktigt. Gör något som faktiskt är riktigt vackert i jul. Det här är fina grejer och tänk vad ypperligt när du kan säga till dina nära och kära att du i deras namn har skänkt en slant till en redigt bra grej. JA VAD BRA <3!!!!

Det handlar om Las Acacias som är en socio-pedagogisk verksamhet i Montevideo i Uruguay. Jag har själv varit där och de gör ett förbannat bra arbete. Det är ett daghem som ligger i en fattigare del i huvudstaden och nu behöver de pengar till renoveringar av byggnaden.
Snälla. Läs här och var sen en god människa.

Bidrag ges till: Swedbank: 8105-9, 923740367-1 (Märk talongen med ”Abuelo Oscar”).
De vill gärna att ni skickar ett mail till föreningen om ni satt in pengar för att kunna hålla er uppdaterad om hur arbetet går: centrolasacacias@montevideo.com.uy 

En stödkampanj för Las Acacias socio-pedagogiska verksamhet i Montevideo

Föreningen Las Acacias har nyligen firat sitt 20-årsjubileum som socio-pedagogiskt alternativ för fattiga barnfamiljer i Montevideos utkant. Detta projekt som började som ett mindre biståndsprojekt i Sverige har tack vare en professionell personalgrupp, frivilligt arbete och ett kontinuerligt driftsstöd från Montevideo kommun framgångsrikt utvecklats till en erkänd och effektiv verksamhet för socialt utsatta barn och deras familjer i bostadsområdet Las Acacias. Den 8 september skrev föreningen ett nytt avtal med socialdepartamentet för att ytterliggare bredda verksamheten till att omfatta även direkta sociala insatser till personer och familjer som är i behov av sociala stödaktioner. Projektet inbegriper även kulturella aktiviteter för hela den lokala befolkningen i området. Med dessa två projekt blir den ideella föreningen Las Acacias ett starkt kort i kampen mot isolering, utslagning, kvinnovåld, fattigdom och kulturell utarmning. Sedan verksamheten inleddes för drygt 20 års sedan har föreningen inte haft några pengar till att rusta upp och underhålla lokalerna som i huvudsak använts för förskoleverksamheten.

Med det nya projektet kommer lokalerna att pressas ytterliggare. De kommunala och statliga samarbetsavtalen ger tyvärr inga bidrag till sådana ändamål.

Föreningen går därför ut med en inbjudan till personer och organisationer i Uruguay och Sverige att delta i en insamlingskampanj för lokalernas upprustning. Vi hoppas att det finns ett intresse att bidra med en engångssumma på 500 kronor, eller om man så vill, vid flera tillfällen under kampanjtiden som vi satt från den 1 september 2012 till den 1 februari 2013.

Historik

Projektet började i Sverige som en ide och initiativ bland uruguayska flyktingar och solidariserande svenskar som efter demokratins återinförande i Uruguay på ett konkret sätt ville bidra till att stärka demokratin och samtidigt bekämpa fattigdom och utslagning bland fattiga barnfamiljer i Montevideo. Genom stöd från SIDA och ett effektivt insamlingsarbete från en arbetsgrupp i Göteborg kunde projektet starta i egna lokaler 1991 under namnet ”Centro Preescolar Las Acacias”, som också är namnet på den ideella förening som driver projektet. Idag går förskolan under det mer populära namnet ”Abuelo Oscar” till minne av den bortgångne och oerhört omtyckte kocken med samma namn.

Strax innan stödet från Sverige upphörde 1993 hade Montevideo kommun fått upp ögonen för projektets pedagogiska innovationer och sociala värde för lokalbefolkningen i ett välkänt s.k. problemområde. Kommunen beslutade därför att garantera driften genom ett kontinuerligt stöd för att täcka kostnaderna för barnens måltider och personal. Idag har förskolan ett arbetslag på sju personer som arbetar med drygt 50 familjer och 70 barn. Trots en stark vänsterregering och en längre tids stabil ekonomisk utveckling i landet består de stora klasskillnaderna och utslagningen av stora delar av befolkningen. Fattigdom och utslagning har i Montevideo koncentrerats till vissa geografiska områden där en informell kultur av flera generationer näst intill isolerats från ett integrerat och fullvärdigt medborgarskap. Regeringen har nyligen inlett olika sociala pilotprojekt för att söka hitta fram med förändrande insatser som å ena sidan kan integrera befolkningen i samhället och samtidigt försäkra de allra fattigaste ett minimum av rättigheter till ett värdigt liv. För dessa insatser vänder man sig till erfarna och beprövade civila organisationer som utförare. Centro Preescolar Las Acacias har därför blivit ett intressant verktyg i den här politiken.

Centro Preescolar Las Acacias ”Abuelo Oscar”, Montevideo, Uruguay den 10 september 2012.

apropå trafik

Jag kan inte låta bli att göra en ytterst liten kommentar kring de senaste veckornas skriverier om Västlänk och vägbygge och tåg och cyklar och annat tjafs, som har florerat i vår stads lokalblaska. Jag tycker mig se typexempel på den mänskliga naturens ovilja till förändring och rädsla för inskränkt frihet vart jag än vänder mig. Eller åtminstone när jag läser dagstidningen. Folk är så upprörda så det står spön i backen.
Som den skolade statsvetare jag är, är jag givetvis alltid intresserad av att granska makten. Jag kan mycket väl tänka mig att beslut som har fattas kring vår stads framtida trafikfrågor inte alltid har varit hundraprocentigt underbyggda eller det "bästa" beslutet möjligt att fatta. Det jag däremot reagerar på är hur det är hela stämningen, den totala inställningen till dylika projekt som någonstans börjar anta en form av okunskap och allmänt missnöje. Jag får med mig en känsla av att det kunde ha varit vilken utformning som helst på exempelvis Västlänken och att detta ändå hade fått folk att gå i taget och skriva arga, obehagliga brev till beslutsfattare. Det är något annat som är på gång här, något större.

Bilen och dess starka koppling till FRIHET är säkerligen en komponent att ha i åtanke. Detta fordon har så länge som det existerat varit mer än ett objekt, det har varit en symbol. Spontanitet, bestämmandet över sin egen tid, friheten, FARTEN. Det är ett laddat område att ta sig in på, bilen och dess utrymmeskrävande tillvaro. Att folk reagerar är att förvänta sig. Jag önskar bara att det var fler som lyfte fram det större perspektivet, som resonerade kring beslutsfattandet för att få fram båda sidor.
Beslut likt de som fattats och ska fattas kring Göteborgs framtida utveckling, utbredning, existens, är av oerhörd vikt. Inskränkningen av bilen i stadens kärna är ett måste. Det innebär att vi kan få den typ av stad vi vill ha, vi bygger upp stadens resiliens, vi har en möjlighet att göra den mer jämlik, vi gör oss inte permanent beroende av en typ av färdmedel.

Så, nu har jag utnyttjat min demokratiska rättighet att fritt få uttrycka mig. Det spelar ingen roll hur dåligt mitt språk är eller hur osammanhängade mitt resonemang ter sig, jag har ändå rätt att få ur mig skiten.

Nu var det gjort, så nu blir det en kaka till.