En gång i tiden bodde jag, Ellinor och Johanna i Dublin. Det var exakt såhär:
"How's yer head? I'm ACTUALLY dying."
Vi åkte till Irland i slutet av 2006. Detta var när landet fortfarande befann sig på krönet av den ekonomiska berg-och-dalbanan Celtic Tiger. Det gick bra att få skitjobb och bostad som invandrare, man var bara tvungen att frysa jävligt mycket hemma (el-element och enkla glasrutor = DYRT) och jobba helt utan anställningsskydd. Men minimilönen höjdes flera gånger under vår vistelse, och det fortsatte välla in oborstade tonåringar från alla världens hörn för att jobba och bärsa.
Så plötsligt tog sagan slut: sommaren 2008 var alla redan trötta på att prata om THE RECESSION. Butiken där jag sålde skor fick in otroliga mängder CV:n från allt mer välutbildade, och allt mer irländska applikanter. Så småningom flyttade jag hem för sista gången. Och trenden hade vänt - nu var det återigen irländarna själva som emigrerade, många till Australien, istället för att vi utlänningar flyttade dit. Vändningen var uppenbar sist jag var där hösten 2010 för ett bröllop. Så många stängda butiker och caféer. En annan stämning. För vem ska fika om ingen har några pengar? Och vem ska jobba på fiket om hela den nyförvärvade, invandrade arbetarklassen flyttat hem eller vidare?
Irland lånade upp en gigantisk bubbla. Folk lånade ihop hus, bilar, hotell, investeringar. Allt åt alla. Sedan sprack bubblan. Den celtiska tigern dog.
Sverige har klarat sig igenom skuldkris och eurokris hyfsat. Här finns inget att vara rädd för, vi har koll på läget och balans på kontot.
Eller? Sover du verkligen gott om natten?
Knakar det inte lite i fogarna?
Har du verkligen täckning för ditt bolån?
Var jobbar du om ett år?
En svensk tiger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar