Just a closer walk with thee

Jag gillar blås. Jag gillar att instrumenten försöker blänka. Jag gillar ljuden de gör. Framför allt gillar jag musik där ljuden harmoniserar eller i alla fall sammansmälter. Det här är berättelsen om hur jag introducerades för min pappas musik och hur den sedan har blivit min och en del av min existens.

Jag kommer ihåg första gången jag skulle "lyssna" på något. Pappa säger så: "Lyssna nu här! Hör du trumpeten?" Och så måste man "lyssna" och spänna ören och så ska man göra mer än att höra, man ska i princip delta i själva skapelseprocessen av ljudbilden. I vilket fall så är det här mitt första minne av min pappas musik. Jag säger så för att det är den bild jag har. Det är hela vår familjs musik men det är ändå mest pappas:

Jag vet inte hur gammal jag var. Jag måste ju varit vid medvetande och alltså inte någon form av kolli, jag har inga minnen så vitt jag minns från innan fyra års ålder. Jag var väl någonstans mellan 4 och 6 år gammal. Och pappa drar in mig i vardagsrummet och tvingar mig att sätta mig i en av våra skinnfåtöljer. Alltså ni vet, sådana där fåtöljer från IKEA som alla har men alltså dessa var i skinn och liksom slitna längst fram så skinnet hade blivit fnasig och hade man inte långbyxor eller typ kalasbyxor rev det lite på benen. Jag antar att mamma och pappa gillade dem. De matchade i alla fall vår skinnsoffa som var en tredelad modell som ändå satt ihop med någon form av läderbandsanordning undertill. Läderbanden gick av ganska snart till min stora förtjusning, för då kunde man lite lurigt placera sig mellan två av soffdelarna och sitta där tills de gled isär så man hamnade på golvet. Höjden av rolighet. Sjukt billig underhållning, fatta vad ekonomiskt det var för mina föräldrar att hålla mig sysselsatt?!
I vilket fall sätter pappa på en CD. Jag har verkligen inget minne av vilken, jag tror att det var någon form av blues, eller kanske Joe Cocker, men nej det var något mer rent bluesigt men det var i alla fall en man. Och jag våndades. Jag hade stora svårigheter med att förstå vad som var grejen med att jag skulle sitta där och "lyssna". Pappa var givetvis lyrisk. Han blir gärna det när det kommer till musik han älskar. Jag var en otacksam unge som inte alls fick känsla av en bluestolva och ville rymma på fläcken. (FYI så var det nog inte mer än rätt när mamma viskar "ungjävlar" om mig och mina låtsassystrar i den där videon ifrån middagen hemma hos dem i Katrineholm och vi leker hela havet stormar och vägrar sätta oss.) 

Hur stunden med musiken slutade den där gången minns jag inte. Det konstiga är att jag sedan har kommit att älska den musik min pappa lyssnar på. Att vi tillsammans var på Skivhugget och lyssnade på skivor och att det snart var ritual att lyssna på en väl utvald CD vid varje fredagsmys och extra festligt var det med nyinköpta skivor. Och så växte min musikaliska referensram. Det var bluesgubbar och Dylan och Beatles och jazz och svår pianojazz och ny jazz och lite äldre och lite The Duke och så en ofantlig mängd Dr John. Och med honom hela brass band-genre <3.

Jag har gjort en liten playlist med familjen S bästa låtar. Eller de jag kommer ihåg i vilket fall, eller typ inte bara de bästa utan också de flest lyssnade på men jag kan inte komma på allt så listan haltar om vi säger så. Den kommer att uppdateras kontinuerligt i takt med att jag får minnet tillbaka. Håll till godo!
                                                     Familjen S